Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Magnus Enckell. Av Bertel Hintze
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bertel. Hintze
Professor Edv. Westermarck. 1913.
Nylands Nation.
centrala i Enckells konst — var den
metallglänsande skärpan i den nya
koloriten det idealiska uttrycksmedlet. Inför
en serie intimt samhöriga porträtt från
1909 och 1910 — av vilka Edelfelts
monumentala idealgestalt står de
tidigare människoskildringarna närmast —
kan man dock ej helt befria sig från
känslan av att Enckells entusiasm för
spektralfärgerna drivits till en dogmatisk
ensidighet, att den själfulla värmen och
den rika mänskligheten från fordom frusit
bort i den frostiga koloriten. Blott alltför
oreserverat anslöt sig Enckell till
naturvetenskapsmännens upptäckt att den
svarta färgen var en ren fiktion, som ej
hade någon motsvarighet i verkligheten.
Förväxlande naturvetenskapens
verklighet med konstens förbisågo de nya
männen, att allt måleri bygger på en
dylik fiktion, att de konstnärliga
uttrycksmedlen i sista hand äro rena
abstraktioner — barn av den bildskapade
fantasin, ej lån av naturen.
Under det följande årtiondet gick
Enckells strävan närmast ut på att slipa
och förfina den nyvunna koloristiska
formen — ej sällan på bekostnad av den
själsliga fördjupning och mänskliga
rikedom, som utgör kärnan i hans tidigare
verk. Ofta tangerar han det ytligt
dekorativa, där formen ej längre är uttrycket
för en andlig verklighet. I början är det
impressionistiska inslaget övervägande —
t. ex. »Från Seine-stranden» (1911), en
»Varietéinteriör» från 191 2 eller enstaka
samtidiga landskap — men redan på
hans utställning år 1913 kunde kritikerna
iakttaga, att Enckell begynte draga sig
tillbaka från det impressionistiska
fri-luftsmåleriets kritiga kolorit och
formupplösande tendenser — att han för
färg-effektens skull ej längre var villig att
helt offra linjens pregnans och
volymernas tyngd. Det var ej blott en
tillfällighet att Enckell och hans vänner, som
1914 bildade Septemgruppen, samma
år inbjödo några Cézanne-elever, Bon-
546
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
