Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Myter och sagor. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Benpts s on
o
tad ur någon byrålådas gömmor, inträder
det tredje stadiet, det religionshistoriska;
och om betraktaren därvid inte enbart
försjunker i tankar över hur långt bort han
hunnit från dylika barnsligheter, utan
glömmer sådant och endast ser det patetiska
tinget själv, kan han möjligen i en glimt
uppleva något stort och sagolikt och i
fantasin försättas tillbaka till en mytisk
värld, — kanske rent av, om han är
sentimentalt begåvad, för en sekund känna
sig nästan som nyromantiker eller naivist.
Mänskligheten byter illusioner liksom
Don Juan byter älskarinnor, hastigt
otillfreds med den närvarande, ständigt
upptänd av stark tro till den nästa: gudar
mot sofister, rituella formler mot
naturvetenskapliga besvärjelseord, tron på
själens framtida himmelska frälsning mot tron
på släktets framtida jordiska fullkomning,
Bergspredikan mot ’Das Kapital’,
paticca-samuppada mot descendensteorien, orakler
och haruspices mot statistiker och
nationalekonomer, häxan i Endor mot Sir Oliver
Lodge, de nio muserna mot professor Freud;
— ting inbegripna i en kosmisk ringdans
under månen på ett sätt utan tvivel lika
majestätiskt och självtillräckligt, lika ijärran
från att rymma någon förnuftig anledning
till vare sig glädje eller sorg, som
rörelserna i den andra celesta gavott, där varv
lägges till varv i ett planetsystems
vägningar. Annat än dylika skuggspel få vi
aldrig riktigt tag på; illusionerna utgöra i
varje givet ögonblick det enda verkligt
reala för oss; men däröver har man strängt
taget ’ knappt någon anledning att klaga,
och illusionslöshetens illusion finns alltid
till hands för de förstämda. Skulle det
egentligen kunna vara sörjt för vår trevnad
på bättre sätt än så? Men utom den
varaktiga sysselsättning som tillförsäkrats
mänskligheten i jagandet efter nya
illusioner, har också ett annat lika outsinligt
tidsfördriv beskärts oss i förmånen att få
lov att drömma om de förgångna; och
när människoanden, vilande sig från den
förra funktionen, då och då en stund ägnar
sig åt den senare, är det utan tvivel ett
i allo värdigt företag att därvid bland
annat återkalla den allra första kärleken,
den till vilken man enligt ordspråket helst
återvänder, och söka väcka de döda
gudarna från släktets ungdom till en stunds
spöklikt liv.
Religionshistorisk läsning har en tendens
att bli tröttande, när man saknar
fackvetenskapsmannens speciella drift. Vagt
drömmeri över heliga texter, bläddrande i
exotiska mytologier, ett hopplöst mumlande
av sällsamma och hastigt bortglömda namn,
förvirrande presentationer av gudar,
skäggiga och bevingade, världens herrar av
fordom, gudar med näbb, gudar med
gums-horn, polycefala, ithyfalliska och
herma-froditiska gudomligheter, gudinnor med
sexton armar, med hundra bröst, med
tusen älskare, dystra allmakter med
fallenhet för blodskam och släktmord — ofta
skräckgestalter av en art som numera
knappt skulle kunna åstadkommas av de
förenade ansträngningarna av ett helt
dårhus —: för lekmannen får lätt sysslandet
med sådana ting, sedan det första livliga
kuriositetsintresset hunnit tillfredsställas, en
prägel av monotoni och långtråkighet.
Sådan litteratur är knappt någon eggande
läsning i längden, och den är föga
omväxlingsrik; myter rymma i allmänhet inte
mycken dramatik i handlingen, och de ha
ofta en särdeles sträv och hackig form
(så mycket mer som vi i allmänhet måste
ta del av dem i översättningar); dessutom
besitta de för lekmannaförståndet inte stort
mera gripbar realitet och substans än t. ex.
Thomas de Quinceys opiumdrömmar. Vad
tjänar det egentligen till att läsa sådant?
kunde man med ett sken av berättigande
fråga.
Likväl kan man inte komma ifrån en
känsla att mytologiska ting fortfarande äga
kvar ett värde (jag tänker inte här på
värdet för filologer och historiker, utan
endast på värdet för den enkle naive
läsaren), — en känsla av att ett levande
mysterium, någonting av storhet och
betydelsefullhet, fortfarande klänger fast vid
dessa forna gudar, trots glömska och
förfall, och att läsningen av de historier vari
de figurera inte är en alldeles ofruktbar
sysselsättning. Att denna känsla är reell
kan man lätt övertyga sig om genom att
till jämförelse tänka på någon art av
litteratur som verkligen är helt och hållet
död. Medeltidsromaner av sämre sort,
Don Quijotes böcker om riddare och
drakar t. ex., sådana de förevisas i det
kapitel av hans historia där kyrkoherden och
barberaren företaga sin berömda
inventering, det är helt och hållet död litteratur
562
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
