Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Myter och sagor. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Myter och sagor
setts med nödiga förklaringar samt i görlig
mån utfyllts och hopflickats vid
fragmentariskt bevarade ställen. I och för sig gör
naturligtvis det senare förfaringssättet det
vederhäftigaste intrycket, visserligen ibland
på någon bekostnad av lättlästheten, men
somliga mytologier låna sig inte gärna åt
den metoden, och vid behandlingen av
den grekiska och den fornnordiska sfären
ha författarna, i förra fallet professor
Lindskog, i senare professor Grönbech, valt
det mera fritt refererande maneret. Detta
deras val är klart nog: beträffande
grekerna föreligger knappt någon text som
kan kallas kanonisk (såvida man inte
möjligen vill ge Homeros och Hesiodos rangen
av sådana), utan man har endast mer eller
mindre villkorliga litterära bearbetningar
att handskas med; och beträffande
nordborna kan man visserligen kalla
Edda-dikterna i någon mån kanoniska, men deras
framställning är i så hög grad svept i
poetiskt dunkel, att t. ex. en ordagrann
tolkning av Völuspå knappt skulle vara
till stor nytta i en serie som vill vara
populär. Å andra sidan har den refererande
framställningen den nackdelen, att det hela
lätt får prägeln av tämligen blekt uppkok,
där den ursprungliga färgen och kraften
mer anas än egentligen meddelas och
förnimmes. Men detta är så gott som
oundvikligt och ingenting att klaga över. Så
t. ex. resumerar professor Lindskog på ett
tiotal sidor det väsentliga innehållet i
historierna om Herakles, och den kunskap
läsaren där får om Herakles blir visserligen
endast en så att säga rent geometrisk
kunskap, knappt innefattande något av
He-raklesfigurens sanna must och
vederhäftighet; men även denna abstrakta kunskap
är bra, ty det finns vissa bestämda ting
som alla människor böra ha reda på och
vara i stånd att räkna upp, fast vetskapen
om dem varken kan sägas vara särskilt
nyttig eller förädlande — som t. ex.
Ynglingaätten, Jakobs söner, anförarna i första
korståget, herrarna som kastades ut genom
slottsfönstret i Prag, o. s. v. —, och dit
hör utan tvivel i ett av de främsta
rummen en sådan sak som Herakles’ tolv
storverk. Dessa storverk äro för övrigt numera
— som en framstående Heraklesspecialist
nyligen lärde mig — mycket lätta att
komma ihåg, sedan vetenskapen funnit
dem vara ordnade efter ett ytterst elegant
schema: först sex lokala äventyr på
Pelo-ponnesus, lejonet, hydran, vildsvinet,
hinden, fåglarna och stallet; därpå fyra
internationella äventyr, ett i vart väderstreck,
tjuren i söder, oxarna i väster, hästarna i
norr och amasondrottningens gördel i öster;
slutligen ett besök i himlen, efter äpplena,
och ett i helvetet, efter Cerberus; — det
hela en mycket skön och formfulländad
ordning, utan tvivel komponerad av någon
stor urtida skald. Först efter det man kommit
underfund med detta schema inser man
tillfullo, hur hopplöst opassande hans
berömda s. k. trettonde storverk i själva
verket är (ett storverk som också professor
Lindskog förbigår), fast vissa sengrekiska
mytografer kände till namnen på samtliga
de femtio söner som blevo resultatet av
detsamma.
Professor Grönbechs bok är liksom den
nu nämnda mycket väl skriven och har
ett mångskiftande innehåll; de fornnordiska
sagorna återberättas med stor fart och med
högst moderniserat tonfall; men när det
på ett ställe (i berättelsen om
Hrafnista-männen) heter om en trollkvinna, att hon
’stegade bort till Ketil’, blir det kanske
väl mycken modernism, och att som på
ett annat ställe sker låta valkyriorna säga
’ni’ till Helge Hundingsbane är kanske inte
heller särskilt lyckligt. Sådant får
emellertid sannolikt sättas på översättarens konto,
och i sin helhet är boken lättläst. Den
flytande framställningen och den moderna
fraseringen har naturligtvis medfört att
någon speciellt fornnordisk ton knappt är
märkbar; likväl är detta kanske bättre än
ett pietetsfullt laborerande med arkaismer
o. d., vilket endast i sällsynta fall ger
något drägligt resultat. Den mytiska
avdelningen rör sig med nödvändighet om kända
ting: det material som på det området
finns att välja på är begränsat och urvalet
på förhand tämligen självklart;
sagoavdelningen däremot har blivit av ovanlig bredd
och allsidighet med episoder från så gott
som alla mera betydande episka cykler
samt dessutom en isländsk släktsaga
(Vatns-dalingarnas) i hopträngd framställning och
ett intressant avsnitt med legender från
kampen mellan de gamla och nya gudarna
på Olaf Tryggvessons tid. Völsungasagan,
vars dystra järnåldersdager inte skingras
i en än så modern parafras, bildar ett
effektfullt slut på boken.
567
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
