Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Myter och sagor. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Myter och sagor
av Gilgamesh-eposet och av berättelsen om
Ishtars färd till underjorden, är kanske
näst professor Lehmanns inledande bok den
intressantaste bland dem som hittills
utkommit i serien; men på grund av de
talrika luckorna i de flesta texter är den
just inte lättläst.
Dr. Knud Rasmussens grönländska
samling (översatt till svenska av Axel Ahlman)
intar en särställning i serien genom att
meddela ett urval ur ett nutida naturfolks
mytologiska skatter. Från vetenskapens
synpunkt är den utan tvivel högst värdefull
med sitt nyinsamlade material; för den
vanlige läsaren däremot, vilken i allmänhet
knappt har så många intressen och
associationer åt grönländarna till som åt de
gamla kulturfolken, ter den sig något
svår-genomkomlig. Såsom sagoförfattare måste
eskimåerna karakteriseras som naturalister,
ofta av avancerat slag, ehuru långt ifrån
klavbundna av verkligheten, och deras
fantasiskapelser äro ofta av en förbluffande
vedervärdighet. En sådan saga som den
om ’Flickan som dödade ungkarlen med
sin skönhet’ skulle kunna förmodas rymma
något mera romantiskt inslag, men så kan
knappt sägas vara fallet. Eskimåernas
tillvaro är inte av det slag att den skänker
dem mycket material till formande av sköna
drömmerier, och deras starkaste andliga
tillgång synes bestå i deras
andeframma-nare, nu stadda i utdöende, vilkas magiska
konster beröras på ett par sidor i den
intressanta kulturhistoriska inledningen och
förefalla ha varit av respektingivande art.
Professor Lehmanns allmänt inledande
volym orienterar beträffande allt som
sammanhänger med myt- och sagoforskning
och berör de flesta ting under solen. Det
är en bok full av charm, lättläst och
gnistrande av lärdom samt något besvärlig
att klart komma ihåg. Nöjet att läsa en
sådan bok kommer mer från de tiotusen
allusionerna, från de illustrerande
anekdoterna och utvikningarna till alla möjliga
områden, än från själva de vetenskapliga
tanketrådar vilka slingra sig på djupet av
det hela som havsormar på bottnen av en
urtidsocean och vilka inte alltid så lätt
kunna behållas i sikte av ett ovant öga
tvärs genom de övre skiktens livsmyller.
Religionsvetenskapen är en benådad
vetenskap därigenom att den i viss mån är
universell; ty fast den från en synpunkt
handlar om ingenting alis, om fantom och
illusioner som hava melted iniö air, into thin
air, och fast dess funktion såtillvida skulle
kunna sägas uteslutande bestå i
promenader på gudarnas kyrkogård, handlar den
från en annan synpunkt kort och gott om
allting och har människosjälens hela
historia till sitt ämne. Professor Diogenes
Teufelsdröck, som i Weissnichtwo beklädde
lärostolen i AUerleywissenschaft, skulle också
kunnat kalla sig professor i religionshistoria.
Bland de eggelser til! funderingar och
fantasier på olika områden, som professor
Lehmanns bok så rikligt skänker, finns
på ett ställe en sats om Runebergs Kung
Fjalar, som vållat åtminstone en läsare
åtskilligt fruktlöst -grubbel; det är på tal
om det i myter och epik ofta
förekommande syskonäktenskapet och efter
omnämnande av senare Veda-teologers moraliskt
avvisande hållning gentemot det förmälda
tvillingparet Yama och Yami, som figurerar
i en äldre Veda-hymn:
Syskonäktenskap . . . hade i själva verket
gammalarisk hävd; särskilt bland iranerna sattes det
högt och tillämpades i de förnäma släkterna: i den
iranska traditionen står därför samma saga om
syskonparet (Yima och Yemi) såsom föredöme för
den ärevördiga seden, — Völsungasagan har
bevarat minnet om dess gammalgermanska hävd. Det
är ett vittnesbörd om, hur sen Rig-Veda-teologien
är, att myten i den redan förlorat sin poäng och
därigenom också sin ursprungliga karaktär för en
konvenanshänsyn med helt andra förutsättningar.
I ’Kung Fjalar’ har Runeberg bragt den kristna
samhällsordningen samma offer — och även han
har lyckats att därigenom förstöra effekten av en
präktig dikt.
Det är möjligt att syskonäktenskap var
brukligt bland de gamla germanerna; kanske
lådde för folkvandrings- och vikingatidens
människor inte minsta nyans av moralisk
betänklighet vid en sådan förbindelse:
Völsungasagan gör, som professor Lehmann
nämner, alis ingen affär av saken; guden
Njord tänktes vara förmäld med sin syster;
en lysande hjälte som Rolf Krake hade
sitt upphov från en om möjligt än mera
bisarr förbindelse utan att fördenskull
någon fläck fanns på hans namn, tvärtom har
kanske hans äventyrliga stamträd
arrangerats huvudsakligen för att låta
Skjoldunga-blodet rinna så oblandat som möjligt hos
den berömde svingaren av svärdet Sköfnung.
T. o. m. så sent som i den kristna
Arthursepiken har själve kung Arthur en gång
569
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
