Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Expressionismen i Tysklands moderna konst. Av Helmuth Duve. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Expressionismen i Tysklands moderna konst
uppgift, till vars lösning en för alla och
alla för en medverkade, så mötes nu i
vår civilisation den ensamme konstnären
av ett fientligt samhälle, som ställer sig
likgiltigt och främmande gentemot hans
mission eller (om det instinktivt anar
dess betydelse) känner sig hotat i sitt
lugn därav och därför strävar att göra
både profeten och hans sanning
oskadliga — utan att ana att dess egen själs
tillväxt därigenom skulle kvävas i
grodden, såvida den icke trots allt skulle
växa, utveckla sig mäktigare ju mer den
bekämpades och slutligen överväldiga
allt motstånd.
Det finnes två sätt att se: det ena
återspeglar verkligheten, det andra
förändrar dess bild, det förra rättar sig
efter objektet, det senare efter subjektet.
Konstkritikern Hermann Bahr har en
gång uttryckt detta på följande sätt:
»Men seendet ändrar sig med
människans förhållande till världen.» Och han
har rätt då han påvisar att det beror
på om människan därvid förhåller sig
mera aktiv eller mera passiv, mera
handlande eller mera mottagande. Redan
Goethe har i sin färglära upprepade
gånger fäst uppmärksamheten på ögats
självverksamhet, på dess »motverkningar
mot det yttre, synbara» och på
»fattandet av föremålet med ögat». Ät denna
inre synförmåga ägnar Sir Francis
Galton i sin bok »Inquiries into human
faculty and its development» ett särskilt
kapitel och fastställer att det finns
människor vilka genom sin egen andes
viljekraft -— utan att yttre retningar bidraga
därtill — kunna se vissa föremål, vilka
alltså framkallas efter gottfinnande
genom fantasi eller erinran. Vi tangera
här det inre seendets problem, som
Swedenborg försökte utforska, vars
verklighetsvärde även Goethe av egen
erfarenhet kände. Gentemot detta av viljan
bestämda seende, som utmärker expres-
Franz Marc: De blå hästarnas
to rn.
sionismen, står impressionismens passiva,
om vilket Barrès har sagt: »Mais
moi-mëme je n’existais pius; j’étais
simple-ment la somme de tout ce que je voyais.»
Det är upplevelsen som expressionismen
vill symbolisera i sitt verk. Och ju
större avståndet mellan verklighet och
upplevelse är, dess svårare är det att
åskådliggöra denna senare och dess
svårare är det också att fatta den. Men
då försöket för det egna samvetets skull
alltjämt ånyo måste göras, så häftar det
vid en dylik sinnesart något
problematiskt, och dessa verk få en
fragmentarisk karaktär. En liknande inställning
finna vi i barocken, varemot den
tillbakablickande renässansen är besläktad
med den impressionistiska
världsuppfattningen.
Från de komplicerade levnadsförhål-
599
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
