Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Nödtid. Av E. Walther Hülphers
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
E. Walter Hulphers
och ingen stjärna tändes för hans öga.
Allt tyngre lackar svetten på hans panna.
Den lille mannen gör ännu sin gärning,
sin ringa gärning.
Men ingen klagan hörs från slutna läppar,
och om förbarmande hörs ingen bön,
nej, ingen vet, vad ångest honom trycker.
Den lille mannen gör sin ringa gärning,
och om förbarmande hörs ingen bön.
Han bryts, han dör! En liten fattig skara
av slitna kvinnor och av böjda män
med allt för vida kläder följer kistan,
i butter tystnad stridande mot vinden.
Snålt piskar snön det blomlöst svarta locket,
snålt piskar snön den svarta fattigkistan,
böjd skrider skaran i den gråa vinden.
Vid kyrkan ringer klockan dovt och klart,
och prästen fryser. Ingen tid för gråt!
Den bistra blåsten driver folket hemåt,
den bistra blåsten skiljer alla åt.
Men över graven, tyst och övergiven,
det viner frasande av vind och snö.
Så kallt och ödsligt, ack, så stort och ödsligt,
det viner frasande av vind och snö.
Men där är frid, oändligt stilla frid
i suset, sorgbemängt av rum och tid,
och där, i ödsligheten, hemligt blandas
med snön en fläkt, som häver sig och andas.
Då vet jag, att han lever, han som dog,
att han har segrat, han som nöden slog,
att övervinnaren och hjälten går
dit blott min aning och min längtan når,
och därför syns det mig så stort att leva
i denna tid av smärta, nöd och ångest:
Det är så lätt att växa och bli hjälte.
608
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
