- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiosjätte årgången. 1927 /
686

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Från den franska bokmarknaden. Av Sven Stolpe

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sven Stolpe

kretsen, och att han vunnit sin största
berömmelse med sina redan klassiska
krigsböcker. Intressantare förefaller mig
emellertid vara den gestalt han senare
skapat — Salavin, utan tvivel en av den
moderna litteraturens märkligaste figurer.
Duhamels sista och kanske bästa arbete
heter också Journal de Salavin. Det är en
rörande bok, som med fördel kunde bli
översatt till svenska.

Salavin, den lille bokhållaren som i
Deux hommes bröt med sin bäste vän av
orsaker som Freud bäst skulle kunna ge
besked om, har beslutat att bli helgon,
och boken skildrar i dagboksform hans
rörande försök att nå målet. Han börjar
hälsa på sin portvakt — en verkligt
uppoffrande handling, det kan var och en
intyga, som kommit i beröring med Paris’
avskyvärda concierger — men blir
bemött med om möjligt ännu större förakt
än förut. En kamrat på kontoret stjäl hans
frimärkskassa, och han nöjer sig med att
ge tjuven en faderlig förmaning. Anställd
i ett bolag med det vackra namnet
»Com-pagnie Industrielie des Laits pasteurisés
et oxygénés», börjar han misstänka ett
fult knep vid framställningen av varan
och går till polisen. Han har emellertid
misstagit sig. Bikten försöker han både
för en ganska likgiltig präst, som klarar
t. o. m. några extra tilldiktade synder
med ett visst antal böner, och en lika
misslyckad psykoanalytiker. Boken slutar
med att Salavin, som skänkt bort sin röck
och snört av sig sina skor ute på gatan
i snövädret, kommer på sjukhus och
kämpar med döden.

Boken är mänsklig och rörande, trots
det besynnerliga ämnet, och Duhamels
medlidande som någon gång tidigare
verkat alltför kvinnligt och mjäkigt, är här
kryddat med en god portion humor.
Psykologiskt säkert motiverad, är boken
genomgående sympatisk och fängslande.

Duhamel har också nyligen publicerat
sina anteckningar från en studieresa i det
röda Ryssland. Boken saknar emellertid
djupare intresse och överträffas vida av de

minnen reskamraten Luc Durtain utgivit.

% &

Man kan ännu i Georges Duhamels
diktning spåra ett svagt inflytande från
den filosofi som utbildades i den nyss-

nämnda kommunistiska författarkolonien
Abbaye. Vilket emellertid icke hindrar,
att Duhamel själv betonat, att han för
länge sedan tagit avstånd från de
strävanden som därifrån utgingo. Bättre har
emellertid koloniens andra stora namn,
Jules Romains, förblivit idealen trogen.
Hela hans diktning har dominerats av
teorierna om gruppsjälen. Enligt min
mening -— och jag bör kanske betona att
synpunkten är helt personlig -— har Jules
Romains emellertid i sina sista dramer
kommit att närma sig en helt annan
uppfattning.

En av de sista årens märkligaste
nyheter på Parisscenerna var utan tvivel Jules
Romains’ drama Le Dictateur. Inlämnat
till nationalscenen, refuserades det som
bekant av politiska skäl, och under den
nätta skandal som på så sätt uppstod
redan fore premiären ansåg man sig ganska
säkert kunna veta, att stycket hade en
polemisk udd, riktad mot Italiens mäktige
diktator. Efter premiären på Théåtre des
Champs-Elysées kom man emellertid ganska
snart underfund med, att ryktessmidarna
varit ute i ogjort väder. Om dramat också
delvis haft aktuell inspiration •— snarare
har dock Briands bana föresvävat
författaren — är det i sin slutgiltiga gestalt en
helt objektiv studie över folkledaren som
kommer till makten och av
omständigheterna tvingas att slå sin bäste vän i bojor.
Det intressanta är enligt min mening, att
dramat otvivelaktigt har ett intimt
samband med Abbayekoloniens sprängning.
Och det är icke bara fråga om en rent
personlig utgångspunkt. »Le Dictateur»
måste i någon mån tolkas som att Jules
Romains lämnat sin gamla linje. Har har
avgjort kommit fram till ett bättre
förstående av individens betydelse än under sin
tidigare period.

Jag anser detta bestyrkt av Jules
Romains’ andra nya drama, Jean le Maufranc,
som egendomligt nog haft ytterst ringa
framgång i Pitoeffs tolkning på Théåtre
des Arts. Här har Jules Romains tagit ut
en genomsnittsmänniska och ställt henne
i opposition mot samhället. Man kan icke
tveka om var författarens sympatier ligga.
Hjälten förs bl. a. in i »Samfundet för
beskyddandet av den moderna människan»,
där han gör de mest skrämmande
erfarenheter. Det är en förtryckt individ,

686

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:00:55 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1927/0742.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free