Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Det nya århundradets sånggudinna». Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det nya år hun dr adets sånggudinnan
Av Fredrik Vetterlund
I.
i / ETT HÄFTE EVENTYR, som
^ / utkom 1861, skrev sagoskalden H.
1 C. Andersen :
V—S Det nya århundradets sånggudinna
sådan våra barnbarnsbarn, kanske ett ännu
avlägsnare släkte, skola lära känna henne men icke vi, när
skall hon uppenbara sig? Huru ser hon ut? Vad
sjunger hon? Vilka själens strängar skall hon
beröra? Så många frågor i vår brådskande tid, då
poesien nästan står en i vägen . . .
Han söker besvara dem i ett lyriskt
svävande föredrag över denna framtidens musa,
där en mängd enskildheter icke få tagas för
annat än fria hugskott, glänsande stjärnskott.
Men en tankegång på helt allvar följer han
även, som ställer framtidsdikten i motsats
till 1800-talets trubadurromantiska och
»götiska» dikt, till fransk (sensations?) roman
och de av honom föraktade
»vardagshistorierna». Det nya århundradets sånggudinna
låter han nämligen födas och fostras i den
redan på hans tid uppseglande vetenskapliga,
tekniska kulturens tecken. »I vår stora
nutidsfabrik är hon född, där ångan övar sin
kraft, där mäster Blodlös och hans gesäller
släpa dag och natt. Hennes vaggmed gick
från den yttersta punkt som människofot
beträdde under nordpolsforskningarna och
så långt som det levande ögat kunde se in
i polarhimmelns svarta kol säckar. Vi hörde
icke vaggans gång för slamrande maskiner,
lokomotivets vissling och sprängningen av
materiella klippor och andens gamla bojor.»
Mäster Blodlös och hans gesäller, det är
naturligtvis en — hemsk och ypperlig —
metafor för maskinkulturen, så hemsk att
man kunde tro den skapad av någon
romantiker i polemiskt syfte. Och när Andersen
nämner nordpolsforskningen, vidrör han en
annan källa till modern poesi i denna
särskilda mening: den moderna vetenskapen.
Han fantiserar tämligen fritt om allt vad
den lilla sånggudinnan nu leker och lar »i
sin stora barnkammare, där det finns fullt
upp med konstskatter och rokoko». Men det
som intresserar här i sammanhanget är
sådana hennes »faddergåvor» som »naturens
dolda gåtor med upplösning», himmelskartan,
lagd i avtryck på hennes vagga som
sängtäcke, tavlorna som solen ger henne’ till
leksaker (d. v. s. fotografien, som på
Andersens tid kanske ännu ansågs som en rätt
underbar uppfinning).
H. C. Andersen stod mitt i romantiken och
var själv romantiker så väl som någon s—
jag har annorstädes påpekat hur flera av
hans sagor företräda typiskt romantiskt
idéliv, romantiska känslolägen och symboler.
»Snödrottningen» t. ex. är hjärtats och
barnasinnets apoteos gentemot isig förståndskult
— man kunde säga romantikens bakslag mot
Voltaire, »Fågel Fenix» förhärligar dess
stora livsmakt poesien, och så gör även
»Näktergalen». »Paradisets lustgård» är
önskelan-det, lycksalighetens ö, där hjärtats innersta
åtrå torde fyllas, o. s. v.
Icke desto mindre är det denne romantiker
som i seklets stora vetenskapliga och
tekniska erövringar såg, ej en dödande mekanisk
och poesifientlig prosa, som hans
Själsfränder Ingemann och Atterbom gjorde, utan
tvärtom ämnen för det nya århundradets nya
och storslagna poesi. Han har själv diktat
några sagor i dylik anda, prisande vår tid
som »sagans stora underbara tid». Det
gäller då upptäckternas och uppfinningarnas
moderna och underbara saga, inför vilken
romantikern kände sig på ett nytt sätt
överväldigad, hänförd och tacksam.
II.
Som bekant vistades Andersen åtskilligt i
H. C. Örsteds vänliga hem — Örsted
fysikern, naturfilosofen, estetikern, mest känd
för sin upptäckt av elektromagnetismen. Hi-
691
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
