Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Det nya århundradets sånggudinna». Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik Ve tier lund
storiskt betraktad, står Örsted, som dog 1851,
alltjämt i den naturfilosofiska romantikens
tecken (»anden i naturen») på samma
gånghan tidigt varit empirist och
experimentator och som estetiker direkt betonar den
betydelse vetenskapen bör få för framtidens
diktning.
När H. C. Andersen nu gör och
praktiserar detsamma, har han det, som han själv
erkänner, icke minst från sin äldre vän Örsted.
Som denne tillhör han därmed en mycket
sympatisk övergångsform mellan romantik och
naturalism.
Man minns hur Schiller i »Greklands gudar»
angriper den moderna vetenskapen som
ödeläggande naturens glada mytiska liv och
därmed dess själ, dess poesi. Örsted förklarade,
att detta visserligen i det hela blott
berodde på en skaldenyck. Men för så vitt
Schiller verkligen velat stämpla t. ex.
astronomien som opoetisk (»wo jetzt nur, wie
unsre Weisen sagen, seelenlos ein Feuerball
sich dreht, lenkte damals seinen goldnen
Wa-gen Helios in stiller Majestät»), kunde
Örsted ej vara med. Diktkonsten må visserligen
alltjämt bruka den gamla »poetiska
rustkam-marn», d. v. s. mytologi o. d., men dess
område är numera utvidgat till naturen sådan
den visar sig för vår iakttagelse — Örsted
nämner i detta sammanhang Goethe och
citerar Humboldts uttalanden i »Kosmos». Men
först av framtiden ha vi att helt vänta
naturkunskapens poetiska bruk. Diktarnas fantasi
skall levande tillägna sig stoffet, till exempel
världsbyggnaden eller de geologiska
åldrarnas rika möjligheter, varav Örsted en gång
ger en ganska stämningsmättad bild.
Det var något som passade Andersen.
Och ännu mera! »Skulle det ej vara värt
för en skald att framställa det själstillstånd
vari den man befann sig, som först hade
satt sig i vetenskaplig besittning av kikaren
och därmed upptäckte månar till en
främmande planet — — visa människorna den
inre högtid, som måste härska i en själ, då
den ser stora naturhemligheter första gång
avslöjade och förutser — — sköna frukter
för mänskligheten?»
Hur måste ej detta ha slagit ner i
Andersen, de tacksamt överväldigade
känslornas, de heta glädjetårarnas diktare! Och när
örsted gör uppränning till ett helt litet
psykologiskt drama i ämnet, undrar jag
nästan över att Andersen — så vitt jag vet —
aldrig begagnat det.
Den nya poetiska världssynen skall,
tilllägger Örsted, blott småningom vinna mark,
och den skall segra i den mån
naturvetenskapen utbreder sig så mycket, att den ej
blott blir förståndets sak utan griper
inbillningen. De som endast gilla det »gamla»
(d. v. s. mytologiserandet) bli ej nöjda meel
ersättningen och skola ännu mindre
medgiva, att »denna ersättning är outsägligt
rik». Man märker hur levande Örsted själv
har fattat den, hur den hos honom gripit
fantasi och känsla. Och hos Andersen, som
dock kunde få alla döda föremål att leva
mänskligt liv, har Örsteds åskådning
sjunkit ned ett långt stycke i hans själ, jag vet
inte om man törs säga ända till botten.
III.
I varje fall tog det sin tid, och den unge
man, som på 1830-talet anspråkslöst började
med »eventyrene» och skrev romanerna om
geniet, Improvisatoren och Kun en
Spillemand, hade ännu ej till fullo gripits av
teknikens moderna äventyr och genialitet. Sin
uppskattning av vår egen tid i motsats till
andra romantikers ensidiga forn- och
medeltidsdyrkan hade han likväl fått grundlagd,
och när i »Lyckans galoscher» (från 1838)
justitierådet förflyttas till kung Hans’
mörka och smutsiga Köpenhamn och sedan
finner 1830-talets Östergade »välsignat ljus
och glad», är det ej tillfälligt, att Andersen
själv hänvisar till »Örsteds ord i almanackan
om gamla och nya tider, där vårt tidevarv
i allt väsentligt vinner priset». Och i
»Eventyrene» susar det emellanåt med bister poesi
om de gamla, de mörka, de hårda tiderna,
som fått vika för Fredrik VI-tidens
solsken och idyll. Eller det tvistas om gammal
tid och ny tid, och Andersens sympati
stannar hos den nya tiden.
Men egentligen först på 1850-talet anas
»det nya århundradets sånggudinna» riktigt
hos Andersen.
Det finns från honom ett märkligt brev
av den 3: e juni 1853 till Carsten Hauch,
den i djup mening romantiske skalden, som
dock — i olikhet med t. ex. Ingemann
—-hade vissa möjligheter att dela Andersens
moderna sympatier.
Andersen har kommit in på Köpenhamns
postkontor och fått se, hur det går till att
telegrafera. En bekant har i hans närvaro
telegraferat till Helsingör, att H. C. är här,
692
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
