Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - »Det nya århundradets sånggudinna». Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det nya århundradets sånggudinna»
och se! inom några ögonblick får han en
gammal skolpojksvers av sig själv
telegraferad från Helsingörs station. Detta
argu-mentum ad hominem har med visshet gjort
sitt till, att Andersen överväldigats av
uppfinningens storhet. »Det var som stode jag
under vingslaget av en oändligt mäktig ande;
det gick mig så många tankar genom själen,
att jag var nära att gråta och skynda
därifrån för att de främmande där ej skulle
skratta åt min nervositet. Men det var ett
i högsta grad storartat moment, och har Ni
ännu ej sett experimentet, så gå äntligen
en dag dit. Jag känner och ser en oändlig
kärlek hos Gud också i var ny inblick han
förunnar oss i naturlagarna och
naturkrafterna, och den höga makt han därmed
skänker mänskligheten. Många säga väl, att det
blott är i det materiella vår tid går fram;
jag ger dem inte rätt däri, men även om
jag måste, nå väl, då är det materiella
liksom en byggnadsställning för andens
byggnad, människorna ryckas närmare varandra,
idéerna växlas lättare, vi bli mera ett folk,
en andens ståt.»
Och han tillägger följande ord, märkliga
för bedömandet av Andersens utveckling och
tidens gång:
Vetenskapen har på de sista åren fått ett sådant
intresse för mig, att — ■— hade jag för tjugu år
sedan varit så uppfylld av dess härlighet som jag nu
är, hade jag — •— tillägnat mig kunskaper i en
riktning, varigenom min diktarverksamhet fått en
annan blomma än nu.
Man får likväl säga, att skulle denna
förutsatta diktarverksamhet ha berövat oss
Andersens sagor, var det bäst, att den icke
blev av. Ty med ali uppskattning av de
senare »eventyr» skalden diktade, som just
äro påverkade av hans nya
vetenskapshänförelse — och som vi strax skola betrakta
—, hans rent naiva ting kunna de ej ersätta.
Å andra sidan är det möjligt, att gripande
sköna dikter hade blivit till, som nu äro
ofödda. Lyckligtvis befinna vi oss
emellertid på den säkraste sidan.
I ovanciterade brev omtalar Andersen
vidare för Hauch, hur dennes roman om
Robert Fulton, ångfartygets uppfinnare, har
fyllt honom — Fultons strävande, hans kamp,
hans lycka. Hauch hade här skildrat just ett
sådant fall, som Örsted siat om, den inre
högtiden och spänningen i en själ, som
avslöjat en naturhemlighet av svindlande
räckvidd.
Några dagar senare skrev Andersen till
sin väninna Henriette Wulff:
Jag har härnere (hos Ingemann i Sorö) läst Hauchs
nya roman Robert Fulton. Jag har dagligen en
liten strid med Ingemann om uppfinningens
betydelse, i det han sätter poesien så högt över
vetenskapen, men icke jag. Han medger, att vår tid är
uppfinningarnas stora tid, men att det blott är i det
mekaniska, det materiella. Jag betraktar dessa som
nödvändiga bärare för det andliga, de stora grenar,
varpå poesien sedan kan blomma. Det att
människorna rycka varandra närmare, att länder och stä;
der medels ångan och elektromagnetismen förbindas
till en stor församlingshall, tycks mig andligen så
stort och härligt, att jag vid tanken därpå lyftes så:
högt som någon skalds sång har kunnat lyfta mig.
Detta var, som sagt, år 1853.
IV.
Samma år kom sagan Om årtnsenden, som
berättar i de andersenska fantasispelens
susande och summariska stil:
— Till Europa! ljuder det hos Amerikas unga
släkte — till fädrens land, minnenas och fantasiens
sköna land, Europa.
Man förnimmer den moderna brådskan
och hetsen, och Örsteds epokgörande
upptäckt får sin mention:
Luftskeppet kommer; det är överfullt av resande
ty farten är hastigare än till sjöss; den
elektromagnetiska tråden under världshavet har redan
telegraferat, hur stor luftkaravanen är. Redan ses en
skymt av Europa, det är Irlands kuster, men
passagerarna sova ännu; de vilja icke väckas förrän de
äro över England.
I detta fågelperspektiv ses nu från en
framtids luftskepp icke blott världskartan
utan också historien i starkaste förkortning.
Europa, som det förgångnas romantik, blir
bakgrunden för Amerikas aktuella
utveckling. Det eviga Roma är utplånat, fattiga
fiskare hänga upp sina nät vid Bosporen,
där sagan berättar om harems trädgård i
turkarnas tid. Men luftkaravanen, det är
framtiden, det är människosnillets,
vetenskapens, teknikens seger.
En orolig flyttfågelsnatur var ju
Andersen. Han hade i blodet den romantiska
reselusten, svävandet mellan söder och norr,
Italiafebern, och det Eichendorffska
posthornet ljuder i hans dikt. Hans böcker, även
romanerna, äro stundom mer och mindre
reseböcker. Och i sagorna reses det icke
blott på jorden. Det flyges och fares också
uppe i skyarna — med Snödrottningen, med
Västanvinden, med trollkofferten, med prin-
693
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
