Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hösthornets skald. Av Torsten Fogelqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hösthornets skald
hornet till sin mun är inte längre ung. Han
har gått in genom portarna till den livets
årstid, där vägarna liksom knyta ihop sig
och alla de många bifloderna glida in i
huvudfåran och mannen gör upp sin räkenskap
med den tillvaro, vars fulla mått han lidit
och njutit. Det har kommit in en högstämd
ton i Karlfeldts sista dikter, en ton av tack
och resignation, på samma gång vemodig
och trygg, fri från både grämelse och
salvelse, en ton av samling och fattning, buren av
de känslor, som gripa en man, då han ser
sina öden fullbordas. Den slås an redan i
inledningsdikten. Skalden vänder sig där
först till de ljuva och ljusa årstiderna, som
givit honom
en blåblick av himlen, då allting var grått,
och strömmarnas sjungande takt i mitt blod,
en strykning kring själen av vänligt och lent,
då världen var kulen och stelnad av frost,
en blomning i hjärtat, som varat så sent,
att knappt den kan ödas av röta och rost.
Han tackar dem och begär sitt orlov. Han
skall nu ta tjänst och städja hos de furstar,
som »kröna vårt år», guldkonungen
September, Oktober, »de brusande floders regent»,
och November, mörkrets och köldens hertig.
Han kallar boskapen hem från bodarna och
folket hem till härden, där vandrarn löser
sina remmar.
Här sluter sig kretsen kring oss som förstå
att skilja som tröskaren kärna och skal,
att bärga som äring av vissnande strå
vår djupare gamman, vårt rikare kval.
Men tiden är pilgrim, och ständigt framåt
I skriden, I tre, mot ett högre kvarter.
Jag följer bland blossen er ökniga ståt,
jag blåser er gång under stjärnans banér.
Det droppar av stjärnljus från hösthornets rand.
Jag tvingar till andakt dess trotsiga ton
och lägger det ner i det vintriga land
vid konungens orgelomsusade tron.
Ett högtidligare avsked till lyran, om man
nu skall kalla det så, har näppeligen ljudit
i svensk lyrik. Det klingar ut i de
gränstrakter, där konst och religion möta
varandra. Här är samma rymd som i
Heidenstams sista dikter.
Ännu konstfullare och med en underton
av mystik återfinner man det höstliga
uppgörelsemotivet och livssammanfattningen i
Sub luna, denna underbara dikt, som genom
sin växlande rytm och sin motiviska
regelbundenhet och stämgenomföring står på
gränsen till ren musik. Man endast hoppas,
att ingen tonsättare skall anmäla sig och
förstöra den mörka cantilenan.
Sub luna canto.
Mörk är min sång,
suckar som våg i vassen,
rullar som bränningens gång,
reser sig trotsig,
sjunker tillbaka tung,
ebbar sin tid och flödar,
gammal och kvalfullt ung.
Sub luna vivo.
Mörkt är mitt liv,
ringa och vanligt i öden,
sorger och tidsfördriv.
Gärna jag delar
tingens förgängliga lott,
lycklig att lida och njuta
jordlivets fulla mått.
Sub luna morior.
Mörk är min grav.
Giv mig åt namnlös torva
eller åt vind och hav:
vilan i mullen,
eller ett skärat stoft,
fladdrande som min längtan
fladdrat mot månklara loft.
Det skulle kanske vara orätt att kalla
Karlfeldt en religiös diktare. Han har aldrig
bekänt eller klätt skott för någon viss tro.
Hedet och kristet, urgammal mysteriekult
och biblisk bild och legend fläta sig samman
i hans lyrik. Ibland uppträder han som
Kabbalaforskare och ibland som kyrkvärd,
och ibland leker honom i ögat den
Bell-manska bibelparodikerns syn. Men han har
följt den religiösa rytmen i sitt folks liv,
han har avlyssnat fädernas tro och längtan,
han har sett meel gåtfullhetens öga och den
fromma naivitetens. Och alla de
stämningselement, som bilda religion, återfinnas i hans
dikt. Själv nöjer han sig med att dela
»tingens förgängliga lott» och att lägga ned sitt
horn vid »konungens orgelomsusade tron»,
vilken skiftande verklighet av aning, symbol
och ickevetande man än kan lägga in i detta
uttryck. Men till andakten inför
livsmysteriet har han trängt och därmed också till
religionens quinta essentia. De högsta tingen
äro ogripbara. De kunna för ett ögonblick
ta gestalt i en människa, eller som det står
i den vackra och innerliga Höstpsalmen, där
Kristusgestalten skymtar:
Ditt väsen kom mig när i dagens glans
blott som en bländande och snabb vision,
men närmre under kvällens törnroskrans
och närmast som en andedräkt, en ton.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
