Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hösthornets skald. Av Torsten Fogelqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Torsten Fogelqvist
Nu står mitt Umbrien, skuggans land, framför mig;
jag kräver ej att se dig, blott jag hör dig,
blott då och då du bär min själ ett bud,
min vän i vind och skymning och min Gud.
Upp stiga höstens tunga moln av brons.
Du är i dem som i det sommarblå,
din skugga reses som ett hult abskons
för dem som trött i ok och hetta gå.
I aftonlandet är min ro belägen,
mitt Emaus bland kullarna vid vägen.
Det är din närhet som gör trygg min stig,
att gå i mörkret är att gå med dig.
Med större finkänslighet kan man icke
röra vid de ting, om vilka Goethe talade, då
han skrev:
Das ist das heiligste, das was heut’ und ewig die
Geister
tiefer und tiefer gefühlt, einen um einiger macht.
De eviga tingen, som »droppa av
stjärnljus från hösthornets rand», ha hos
Karlfeldt en motsvarighet i de mullbruna
naturliga. Spiritualism och sensualism ingå hos en
hel och full människa i en mystisk och
oupp-löslig förening. Och det finns också i
Karl-feldts lyrik en jordande och dunkel gnom
i släkt med satyren Puck.
Fröding talar på ett ställe om »nattlivets
svartkonstbok». Ett och annat blad av den
boken är insmugglat i den Karlfeldtska
bibeln och bondepraktikan. I Flora och
Pomona rann där upp i dagen en biflod
till Fridolins poesi, en källåder från
driftlivets dunkla domäner och mystiska
känslodjup, bekräftande grundheten av deras
omdöme, som i Karlfeldt uteslutande ävlats att
se »den siste riddaren av liljan» och en
lantlig ungkarl från Pungmakarbo i Dalom. Hur
var det det stod i dikten Nattyxne?
Vet du de skära drömmarnas öde?
Djupt i din rot går ett hemligt flöde,
en jordbrygd skum.
Veneris blomma —• satyrium.
Detta hemliga flöde går djupt i roten av
Karlfeldts diktning, och det ilar med
demoniskt svall genom hans häxdikter, något av
det mest egenartade och lidelsestarka som
svensk lyrik frambragt. Så sjunger ingen
lingonkransad hedersledamot av Föreningen
Folkdansens Vänner.
Av den tonen finns blott ett och annat
tynande eko i den sista samlingen. Man hör
det i Sub luna: i strofen om den mörka
"bruden, som »brinner i bruna kvällar», i
strofen om det mörka ölet, vars kärnbrygd
är »svartmältat korn» och i strofen om den
mörka sången, som »ebbar sin tid och flödar
gammal och kvalfullt ung». Man hör den
kanske också i strofen till Hjalmar
Söderberg i dikten Stadens sångmö.
Och sent i seklets kväll på »Aftonstjärnan»
en drömmare satt ensam och förstämd.
Då såg han henne skymta, skymningstärnan,
som genom prosans gator irrar skrämd.
Han lyfte hastigt fönstrets draperi;
men som en nattblå hamn gled hon förbi,
en vägvill fläkt, en brusten melodi.
Av de svåråtkomliga bi- och bottentoner,
som göra Karlfeldts dikt så oändligt mycket
djupare, än de populära
Fridolinexploatö-rerna kunna se och fatta, är det annars icke
den demoniska tonen, utan den intimt
personliga, som tilldrager sig uppmärksamheten
i den nya samlingen. Den tonen är förvisso
mycket gammal hos Karlfeldt. Den finns
nog, om man går med slagruta, även i hans
äldre lyrik. Ty mänskohjärtat får ingenting
till skänks, som det inte av begynnelsen själv
har. Men det var egentligen i dikterna Vid
sjukbädden i Karlfeldts förra samling, som
denna innerliga, absolut enkla och
okonstlade bröstton bröt fram utan fugering, ja,
utan förmedling av något som helst
instrument. I Hösthorn händer det mer än en
gång, att diktaren liksom tar hornet från
munnen och talar, som man talar till en
vän eller till sig själv genom tid och rum
och över tid och rum. Läs t. ex. den lilla
Aftonbön, som är daterad Sjugare den 6 april
1925. Man kan knappast tänka sig ett bättre
och enklare uttryck för den konstens djupa
hemlighet, som Hans Larsson analyserade i
sin studie över »Enkla och sammansatta
stämningar i dikten». Eller läs de två
dikterna Avskedet och Änklingen, som båda
handla om död kärlek. Den ena kärleken
kvävdes under livets och äktenskapets sträva
bann. Det är änklingen som talar. Motivet
återfinnes i en tidigare Karlfeldtsdikt »De
tysta sångerna».
Jag ville allra helst, att det skickat sig så,
att vi vandrat tillsammans, medan ingenting vart
sagt,
och känt hur vi blevo till en ifrån två
genom tystnadens ljuva, förenande makt.
Jag ville ändå mer: att vart förfluget ord
kunnat mötas av ett leende som jublade tryggt.
Hur munvädren fara, vet ingen på jord,
men visst är hjärtats tal, fast förteget och skyggt.
698
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
