Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hösthornets skald. Av Torsten Fogelqvist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hösthor fi ets skald
i några stämningsbilder sammanpressat hela
den svenska julens kulturhistoria, om man
kan uttrycka sig så.
Ljusen skall jag snyta.
Doppa skall jag i gryta,
stora vörtbrödsskivor
och skummande, mäktigt flott.
Bägarn skall glimma på skänken,
folket skall stimma på bänken.
Här inom höga drivor
velom vi jula gott.
Troll och ulvar nalkas vår by
och ärna oss harm och sorg.
Stöper du ljus, så stöper jag bly
att värna vår glädjes borg.
Stilla tindrar stjärnan.
Svennen sitter hos tärnan.
Livet är ljusa tankar
och honung och njuratalg.
Väsen ur vita sagor
dansa i eld och flagor,
dansa tills kol och dankar
slockna i nattens svalg.
Julevind och julepsalm
ljuda i stilla kväll.
Drängen somnar på julehalm
och tärnan i killingsfäll.
Eller fäst uppmärksamheten vid en sådan
dikt som den om kornknarren. En snarlik
impression av svensk augustikväll har ingen
inhemsk naturdiktare förmått åstadkomma. Det
är inte bara ordvalet, utan framför allt
rytmiken med sin fria växling av troké och
daktyl och sin strävt, segt och monotont
återkommande spondeiska refräng — kornknarr,
sänghalm — som bidrager till impressionen.
Som rytmiker är Karlfeldt hors de concours.
Sätt så mot dessa impressionistiska stilprov
dikterna Brusala och Det första minnet, den
förra med sitt hastiga och oroliga sken och
brus, den senare med sina otydliga
fragmentariska bilder och sina skickligt sammansatta
hågkomstskärvor och intrycksspillror. Det är
en expressionism, som tidens yngste diktare
skulle kunna avundas den gamle Fridolin. Det
är synd att säga, att Karlfeldt stått stilla.
Han är både med och mot tiden.
Det finns många instrument i Karlfeldts
hösthorn. Det är inte bara fäbovallens
tjurhorn. Det är också herdeflöjten och
spelmansfiolen. Det är humlans brummande
basso och kornknarrens sträva struprör.
Det är rokokocittran, dock mindre
lyckligt trakterad, och barockens krigs- och
festtrumpet. Det är svarvstolen, som surrar sin
entoniga sång i den gamle rocksvarvarens
slöjdkammare. Det är hasseln, som blåser
sin skymningsblåst i en hemlös vägfarares
rygg; och havet, som rullar sina bränningar
sub luna. Och det är orgelpipan, inte bara
den som går från golv till tak på
orgelläktaren, utan också den som går mellan
himmel och jord, från mullen till stjärnorna och
blandar sin ton i vintergatans ljussymfoni.
Ali musik, som rytmat och böljat i
Karlfeldts diktning, har han samlat i den
väldiga orgelfantasi, med vilken han
spelar ut menigheten på tempeltunet efter
slutad tjänst i sångens kapell. Skulle
verkligen Vinterorgel, denna konstfulla och
artistiskt beräknade pendang till det Hösthorn,
som inleder symfonien, vara den sista dikten
i Karlfeldts sista samling — vilket ingen
gärna vill tro —, så har här verkligen
mästaren satt sig vid orgorna för att låta oss
riktigt höra, hur en stor fuga med fullt
register skall låta. Till synes handlar
dikten endast om yttre ting och är en ren
naturskildring, i vilken Karlfeldts gamla
kärlek till almanackan åter tar ut sin rätt.
Dikten är en vinteralmanacka med den rikaste
uttrycksskiftning för årets mörka
månader alltifrån allhelgona- till vårfrudag.
Märk t. ex. den ståtliga skildringen av
den violbruna marskvällen, då vårstormen
brakar lös med »strykande violoncell, som
sväller mörk» eller skildringen av
vårfrudagen med sina hasselfransar, sina töande
kvistar och sin skära skare. Dikten är också
ett poetiskt konsthantverk, där Karlfeldt på
sitt vanliga virtuosmaner roat sig med att
göra poesi av sin nyförvärvade kunskap om
orgelns olika stämmor: principal, bordun,
trumpet, basun, salcional och eolin. Det
finns alltså tillfällen för dem som ta
anstöt av det poetiska artisteriet hos Karlfeldt.
Men aldrig har man som här märkt, vilket
högre syfte detta artisteri tjänar och hur
naturlyriken i hans diktning endast är en
omklädnad för hjärtats rörelser och
spelmansbravuren endast ett medel i sökandet
efter den stora, enkla och hela fulltonen, i
vilken vi önskade att livets kaos skulle klinga
ut. Det är Bachs kontrapunkt och fugor,
som brusa ut i ett stort musikaliskt etos :
Du höga orgverk, jag är en man
i din menighet
och samlar din mångfald, så gott jag kan,
till enighet.
Nu lär min ande din egen ton,
den fulla klangen, den djupa ron,
att jag må gå som på sabbatsfärd
i min vintervärld.
703~
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
