Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Olympos. Av Otto Cyrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Otto Cy r c n
Kyrkan i Dionysiosklostret.
finna förut trampade vägar, vi slösinta
människor hade endast en ficklampa att
söka oss fram med. Även vårt
vattenförråd hade tagit slut, så att törsten blev
högst kännbar, innan vi nådde den första
källan. Efter någon timmes mödosam
vandring blev det för svårt och osäkert,
varför vid rådplägning beslöts, att
endast ett par av oss skulle försöka uppnå
klostret och skicka djur till de övriga,
som fingo lägra bäst de kunde under
tiden.
Så vandrade vi då i nattens mörker,
rövaren, den ene gendarmen och vi två
medlemmar av expeditionen, försiktigt
trevande längs de branta stupen eller med
ficklampan sökande oss fram genom allt
tätare vegetation. Det gällde framför allt
att icke förfela avtagsvägen ned till
klostret; vi funno den också efter ett par
timmars vandring. Att det här icke gällde
små avstånd framgår redan därav, att
endast denna lilla branta sidoväg tog en
halv timmes tid. Mörka och dystra reste
sig de gråa klostermurarna framför oss,
ogästvänliga och frånstötande som
fästningsmurar. Men vi voro glada över att
ha nått vårt mål, äntligen skulle det bli
vila av, klockan var över i på natten, så
vi hade varit oavbrutet i gång 20 timmar
och i rätt så ovanlig och påkostande
terräng med ett minimum av vad man
kallar vägar.
Vi hade dock gjort upp räkningen utan
värden. Våra bultningar, våra rop, dessa
senare både bevekande och hotande om
vartannat, lämnade intet resultat, intet
hjälpte. Endast hundarna där innanför
svarade med häftigt skall. Vi arbetade, så
att vi nästan fruktade att väcka de
bröder som sovo den eviga sömnen i sina
svala grifter därinne, men endast ett
stod klart för oss: de levande bröderna
hörde oss ej, eller ignorerade oss. Det
blev ingen annan råd än att slå läger på
planen framför porten och tända upp en
eld —■ bränsle fingo bröderna bestå från
ett gammalt staket i närheten.
Sandplanen var en hård bädd, och vi fyra sovo
mer eller mindre gott ett par, tre timmar,
då och då utbytande något fult ord om
bröderna på andra sidan porten. Den
grekiska natten var stjärnklar och härlig,
men kunde ha varit några grader
varmare.
Klockan fyra klämtade klosterklockan
till den första mässan och omedelbart
därefter öppnades portarna. En vänligt
grinande klosterbroder tog emot oss och
beklagade gapskrattande, att han sovit så
hårt — det trodde han nog icke på själv!
Han visade oss emellertid rum, och kom
sedan bärande en väldig packe grannt
färgade fårskinnstäcken, filtar och
kuddar. Vi blevo än mer förvånade över
brödernas oginhet, när vi hörde, att den
grinande brodern och vår Jannis Velolas voro
gamla kolleger, f. d. rövare och
kommi-tadjimän; brodern visade oss senare med
716
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
