Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Olympos. Av Otto Cyrén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Otto Cyrén
de hastigt ilande timmarna till
uppbrottet. Mavrolongodalen blev för mig
och säkerligen för oss alla det käraste och
rikaste minnet från Grekland, ty här hade
allt vackert stämt möte: sydländsk
vegetation med nordiskt susande furor, Hellas’
blåa himmel med snöklädda toppar. Till
allt detta trådde molnen sin muntra dans,
vi sågo dem bildas där nere i det fuktiga
gröna djupet och ofta lika hastigt åter
försvinna i de branta stupens strålande
värme. Och över det hela majestätiskt
seglande örnar.
Det var ej roligt att lämna detta ställe,
och vi uppsköto avfärden väl länge. Men
priorn hade försäkrat att på i1/., timme
skulle vi vara framme vid nästa kloster,
Scala, där vi skulle övernatta. Och på
grund av kartor och andras utsagor trodde
vi honom, så vi ansågo det icke vara allt
för sent när vi bröto upp kl. 1/2 7. Aldrig
hade vi en tanke på att vägen skulle bliva
svår att finna, »stora vägen» från det
rika klostret Dionysios ned till befolkade
trakter. Men så blev det dock.
Första timmen var härlig. Vi kommo
till randbergen, med slätten och det vida
havet framför oss, en präktig anblick.
Men så övergick vägen så småningom i
dussintals kreatursstigar, alla varandra
lika, och här blevo vi bet. »Stigar» är
kanske ett allt för fint ord, det var
snarare som att vandra på stenrösen, sten på
sten och ofta stora hålor emellan.
Mörkret föll på, långt bort syntes ljusen i byn
Litokhoron, men av klostret sågo vi icke
ett spår. Vi sände ut gendarmerna att
kun-skapa i olika riktningar, och slutligen ljöd
det befriande skottet: tecknet på att den
ene funnit vårt mål. Men då hade det
återigen hunnit bliva midnatt.
Scalaklostret gjorde snarare intryck av
en större lantgård med trädgårdsskötsel
och något jordbruk, än av kloster. Rikt
var det ej, det var med någon svårighet
vi lyckades driva upp bröd och ägg till vår
frugala aftonmåltid.
Vandringen nästa morgon i glödande
sol över den med blommande buskskog
beklädda platån till Litokhoron var som
rena vilan gentemot alla strapatserna i
bergen. I Litokhoron väckte vi största
uppseende, i byns värdshus samlades
snart hela befolkningen med
borgmästaren i spetsen för att bevittna vår goda
aptit vid vårt första ordentligt lagade mål
efter så många dagars naturliv och för att
höra de många underbara saker från
färden, som tolk, guide och gendarmer
tävlade om att ge till bästa, säkerligen
färgade med det grekiska språkets allra
varmaste och färgrikaste adjektiv.
Från byn Litokhoron till
järnvägsstationen med samma namn kommo vi med
bilbuss. Under ett par timmars tid
sköljde vi av oss det sista olympiska dammet
i det blågröna havsvattnet. När vi senare
på e. m. sutto på tåget, hade Olympen
åter svept sig i sin ogenomträngliga
molnslöja, som nästan verkade som ett noli
me tangere. Olympen skulle, när vi under
de följande veckorna vandrade mot
Parnassens och Taygetos’ toppar, trots alla
mödor vi där fått utstå, framstå som det
vackraste och märkligaste minnet från
några grekiska veckor, huvudsakligen
ägnade den grekiska naturen och dess många
oförgätliga stämningar.
718
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
