Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Väinö Aaltonen. Av Aaro Hellaakoski. Översättning från författarens manuskript
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Väinö Aaltonen
Det är väl snarare regel än undantag att
gudarnas goda gåvor icke skänkas en och
en. Aaltonen skulle ha haft möjligheter
att bli musiker, arkitekt, målare, om han
icke hade fötts till skulptör. Redan för att
komma in i ritskolan modellerade han en
lergubbe, lärde sig sedan av stenarbetare
att hugga i granit och studerade
planschverk dagar och nätter. Om man frågar
honom själv, var han lärt sig
skulpterandets hemligheter, pekar han på ljusets och
skuggornas spel på snöskarens yta och
på strandklippornas släta sidor. Naturen
och de gamla kulturerna äro hans
läromästare. I att teckna invigdes han dock av
den gamle Westerholm; och det är icke ett
ringa ting, då man besinnar att c: a 360
teckningar äro nedlagda i varje skulptur.
Självlärda snillens tankar äro djärva
och deras meningar bestämda. Aaltonen
har hemma på egen hand plöjt igenom
konstens historia. Det är en upplevelse att
diskutera med honom. Hans dialektik kan
i första ögonblicket i sin rätlinighet
tyckas brutal, men den övertygar likväl, ty
den bygger på en fin och djup förståelse
av konstens grundfrågor. Aaltonen är
självmedveten men icke det ringaste
egenkär. Han hyser aktning för personligheten.
Han är religiös som modern,
snabb-tänkt som fadern. Han har den börne
ädlingens vida och lugna blick på sin
omgivning och på sig själv.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
