Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Väinö Aaltonen. Av Aaro Hellaakoski. Översättning från författarens manuskript
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Väinö Aaltonen
Ida Aalbergs gravsten. Granit. 1923—23.
inre växt, sluta sig organiskt till varandra,
utan avbrott. De utifrån mottagna
inflytandena förmå i mycket ringa grad
bestämma deras gestaltning.
Om man ytterligare ville framhålla
något enskilt årtal, skulle det vara
Italienresans år, 1923, vars betydelse de
stockholmska kritikerna med tillräcklig
tonvikt framhållit. Men samtidigt är det skäl
att lägga märke till, huru litet också en
dylik händelse — som samtidigt var den
första utlandsresan -—■ inverkade på den
redan mogne konstnären. Resan rubbade
ej den själsliga utvecklingen, och icke
stilen, men den upplivade och befriade
däremot. Sannolikt har Aaltonen ingenstädes
utanför sin hemstugas väggar känt sig så
hemma som i Rom och Firenze. Om jag
minnes rätt säger van Gogh i något brev,
att renässansmästarna ha levat i en
obe-liskartad omgivning, härmed häntydande
på tidens arkitektoniska karaktär. Emedan
nutidens Italien fortfarande lever mellan
dessa obeliskkulisser kan man tänka sig
med vilken tillfredsställelse den nordiske
bildhuggaren rörde sig där och studerade
de gamla mästarna.
Som en rekreationsresa kan man även
minnas det ett par år senare företagna
besöket i Paris och isynnerhet London,
där tillfälle gavs att göra sig förtrogen
med de kinesiska förgyllda träarbetena.
Men då hade Aaltonen redan länge tänkt
på att förgylla några skulpturer, och ett
par guldarbeten hade han redan färdiga.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
