Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Väinö Aaltonen. Av Aaro Hellaakoski. Översättning från författarens manuskript
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Väinö Aaltonen
Skandinavien redan, måhända utan att
veta att löpar-motivet har djupa rötter i
Aaltonens konst. Bortsett från de första
försöken såg man redan 1917 den
klassiskt vackra och stilsäkra startande
löparen, som dock av brist på medel tyvärr
förblev blott en gips. Nurmi är den nog
överlägsen, tack vare de egenskaper genom
vilka den erfarna, kraftfulla mandomen
besegrar den skygga ynglingaåldern: genom
sin mästerligt balanserade rytm med dess
dubbla contrapost, genom sin
psykologiskanatomiska fulländning och raffinerade
ytbehandling. Men Nurmi-statyn är icke
ens i det avseendet en enastående
företeelse i sin skapares produktion att den skulle
vara dess syntetiska kulminationspunkt.
Ett dylikt påstående skulle innebära en
orättvisa mot graniterna, och även mot
Aleksis Kivi-statyn, som då detta skrives
redan är sänd till bronsgjuteriet. Det är
hittills Aaltonens främsta verk, emedan
han i dess båda jättefigurer verkligen velat
samla hela sin konst — ända fram till
guldhuvudena — för så vitt detta kan
göras i bronsen.
När skulptören sålunda har marmorn,
bronsen och guldet i sin makt, kan man
fråga varför han alis besvärar sig med att
taga ihop med ett så svårt och farligt
material som graniten. Svaret är icke
synnerligen svårfunnet, ty åtminstone en orsak
är uppenbar och avgörande. Vi veta ju å
ena sidan, att skulptören Aaltonen även
är målare och tecknare. Å andra sidan är
det ju ett känt faktum, att de gamla
kulturernas högsta blomstringstider försökt
nå plastisk fullständighet utom genom
ljus och skugga även med färgernas hjälp.
Graniterna ge ju den mest varaktiga färg
man kan tänka sig, och färgen står här
till buds i själva skulpturmaterialet.
Graniten målar fylligt, tecknar en kraftig
linje, erbjuder nästan oändliga möjligheter
för den mest förfinade ytbehandling.
Graniten fruktar icke den fria luften. Grani-
We s t e r h o l m-h e r m e n s huvud.
Granit. 1925.
tens möjligheter ha ännu aldrig blivit
uttömda. Men detta material fordrar mycket
av skulptören, icke minst fysisk kraft, och
det fäller den man som ej har en högt
utvecklad förmåga av skulptural
genomarbetning. Endast egypternas arkitektoniska
fantasi har hittills med framgång format
graniten.
För sina granitarbeten använder
Aaltonen icke blott material av skiftande färg,
utan även av växlande kornstorlek, och
för dessa stenarters behandling har han
utvecklat olika arbetsmetoder, i det han än
låter ytan stå grov, än slipar eller polerar
den i högre eller lägre grad. Hans
materialkänsla tvingar honom att i ytan söka
själva stoffets dolda möjligheter. I hans
program »ljus och skugga» inneligger
ända från början ett klart medvetande om att
ytan ger skulpturen dess form och
innehåll. Om än även marmor och brons i
Aaltonens händer kunna ge uttryck åt
skiftande känslovärden, är det dock
framförallt hans granitvärld som framkallat
den redan ofta i Finland uttalade tanken,
725
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
