Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Väinö Aaltonen. Av Aaro Hellaakoski. Översättning från författarens manuskript
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Aarö Hellaakoski
Musica. Förgyllt trä. 1926—27.
att Aaltonens konst kan komma att
betyda en renässans för den skulpterade
formen inom långt vidsträcktare områden
än dem som inneslutas av vårt lands
gränser.
Ända från ritskolans tid har graniten
varit Aaltonens stora lidelse. Dess
erövrande har säkert gjort honom de största
svårigheterna och skänkt den största
tillfredsställelsen, trots att erövringen blott är vid
sin början, så att säga på invasionens
stadium. Det första försöket, en relief,
misslyckades totalt. Men gossen var då blott
16 år gammal, och han hade ingen
erfarenhet som skulptör. Redan Ateneums
granitpojke (1917—20) har fullständigt
frigjort sig från försöksstadiet. Det är en
munter plastisk-humoristisk fantasi, och
det är ett varmt arbete, sugande styrka och
ljus till sina kraftiga ytor. Kanske kunde
man dock säga, att denna titanvalp är mera
proportioner än rytm, mera arkitektur än
skulptur.
Efter granitpojken följa det gråa grav-
monumentet i Alastaro, Nyslott-statyn av
rödgranit (huvudet i Sveriges
National-museum), en mörkgrå relief, ett porträtt
av en gammal man i samma material och
den stora svarta kvinnofiguren i Ateneum.
Den sistnämnda lät skulptören mogna
under fyra år, åtminstone två gånger
omhug-gande och polerande den ännu i granit och
slutligen förändrande hela dess något stelt
uppbyggda rytm så mycket, att händerna
måste slås av. Resultaten av den intensiva
konstnärskampen ses också i fotografien,
då man jämför den med granitpojken. Det
är svårt att fatta, att skulpturen är granit,
så sinnesberusad och luftig är valörernas
lek på dess ytor. Men ämnet är också en
helsvart granit, det ädlaste och farligaste
material en skulptör kan finna. Se hur
kraftigt det uppdrar linjerna, hur klart det
skimrar i den djupaste skuggan och de
glansigaste ljusytorna.
Bland granitarbetena kan man
ytterligare uppräkna den röda kvinnofiguren i
Stockholm, det röda och det svarta
kvinnohuvudet, Ida Aalbergs gravrelief,
Kansal-lispankkis »Fisk-Matti», det unga
flick-porträttet »Pirkko», det svarta
manshuvudet, den t. v. halvfärdiga »franska liljan»,
Åbo museums sittande kvinna, Ekman- och
Westerholm-hermerna. Vi ha här en hel
granitvärld, vars like mig veterligen ännu
aldrig signerats av någon konstnär vars
namn vi känna.
Men guldhuvudena ?
Om någon främst skulle vara nyfiken
på dem, skulle man kunna framställa
mot-frågan: vad menar ni nu om kubismen och
futurismen ?
Aaltonen har tänkt mycket över dessa
— de ha ju aldrig varit honom
främmande — och dragit sina slutsatser i guld.
Guldhuvudena äro till det yttersta
förandligad skulptur. Också en sådan detalj som
pärlan som pupill i »Musicas» öga är
något annat än en konstnärsnyck, det är
själsuttrycket som hör till guldet, blicken.
726
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
