Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Till 100-årsminnet av Ugo Foscolo. Av Ane Randel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ane Randel
enkel skrivare vid en militärkommission.
Han återinträder i krigstjänst med löjtnants
grad, och vid underrättelsen om de
ryskösterrikiska armeernas inryckande i
Lombardiet låter han enrollera sig i cisalpinska
legionen. Han är med vid Cento, Trebbia
och Novi, blir upprepade gånger sårad,
tillfångatagen och lössläppt. Han har nu
avancerat till kapten. I det belägrade Genua visar
han nya tapperhetsprov vid intagandet av
ett fort. Efter uppgivandet av Genua och
Marengo återvänder han till Milano som
kapten vid general Pinos stab. Han deltar i
striderna i Frankrike och styr kosan till
Pavia, där han tillträder en professur, som
sedan blev indragen. Detta hände åren 1808—
1809.
Han irrar nu under umbäranden kring
från stad till stad, till dess han efter slaget
vid Leipzig 1813, då Napoleons stjärna
synes vara i nedgående, återvänder till Milano.
Här erbjudes han av den österrikiska
regeringen att grunda en litterär tidning, men
han låter icke sälja sig. Sedan han vägrat
att avlägga officersed till de nya härskarne,
måste han ta till flykten. Han ankommer
alldeles medellös till Schweiz, irrar som
vanligt omkring från stad till stad, icke utan
kärleksupplevelser, varpå hans liv är
synnerligen rikt, och anländer 1816 till London,
där han får ett ståtligt mottagande ej
mindre som fiende till Napoleon och
förtryckarne än som berömd författare. För att
uppehålla livet skriver han artiklar om italiensk
litteratur i tidningar och tidskrifter. Men
hans lyxbegär ruinerar honom. Han dör av
vattusot och leverinflammation i
fullkomligt armod i Turnham Green, en liten by vid
Themsen i närheten av London, ända in i
det sista vårdad av sin naturliga dotter
Flo-riana. Det är den 10 september 1827. År
1871 fördes hans stoft till Florens, där det
vilar vid sidan av Italiens store män i
kyrkan Santa Croce.
Foscolos diktarberömmelse är egentligen
knuten till tvenne verk: Den av Goethes
Werther påverkade brevromanen Le ultime
lettere di Jacopo Ortis (J. O: s sista brev)
och odet I sepolcri, som här meddelas i
svensk tolkning. Den yttre anledningen till
denna dikt med dess stolta pindariska
resning var ett i Milano utfärdat dekret, som
påbjöd, att alla avlidna skulle jordas
utanför staden i gemensamhetsgravar utan
monument och inskription.
Men från denna »anstoss», vilken, särskilt
för den av Foscolo högt beundrade skalden
Parinis skull, uppväckte hans indignation,
stiger dikten upp till en poetisk höjd, som
knappast har överträffats. Den formligen
ryter av patriotism, skälver av förakt för de
vansläktade italienarne och av vördnad för de
stora minnena. »Gravarne» är ett av Italiens
största diktverk och en pärla i
världslitteraturen. Dikten förekommer i alla antologier,
kommenteras fortfarande livligt och intager
som skolläsning ungefär samma ställning
som Tegnérs Svea och Runebergs Fänrik
Stål en gång gjorde hos oss. Men det är att
märka, att i Italien är denna sång, som icke
hör till de lättbegripligaste, ännu levande
dikt. Garibaldi kunde den utantill och
reci-terade den ofta på Caprera med sin djupa
vackra röst.
Tankegången i Gravarne.
Skalden, som till sig själv ställer frågan,
om en av pieteten rest gravvård gör
dödssömnen mindre obeveklig, svarar, att sedan
allt, som förljuvar och förskönar livet, gått
förlorat, ett gravmonument icke kan skänka
den döde någon vederkvickelse. Glömskan
sveper tingen i sin famn, och själva
gravarne spolieras av tiden (v. 1—22).
Men om den döde icke har någon glädje
av vården, så gäller detta icke de
efterlevande, vilka, om det också beror på ett
självbedrägeri — illusione —, vid pysslandet kring
gravarne återkalla i minnet bilden av den
avlidne. Goda människor sätta därför värde
på en avskild, pietetsfullt vårdad grav,
vilken liksom förlänger deras liv. Endast den
som icke lämnar efter sig anhöriga och
vänner har upphört att hoppas något av graven,
som han icke ägnar en tanke (v. 23—50).
Olycksdiger är därför den nya lagen, som
bjuder att goda människor och missdådare
skola jordas tillsammans utanför staden långt
bort från sina kära. På grund av denna
grymma förordning är det möjligt, att den
store skalden Parini vilar vid sidan av en
brottsling, vars huvud fallit för bilan.
Genom skildringen av Parinis övergivna och
ovårdade grav lyckas skalden bättre än med
långa resonemang visa oss det opassande med
gemensamhetsgravarne (v. 51—90).
Nyttan av pietetsfullt vårdade gravar visas
för övrigt av historien. Alltifrån
civilisationens begynnelse har det varit en helig sed att
729
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
