Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Gravarne. Av Ugo Foscolo. Översättning av Ane Randel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gr av ar ne
75 ej unnade en skuggad grav därinne,
ej sten, ej gravskrift ens. Kanhända sudlas
hans stoft av blodet från ett kapat huvud,
en skurks, sora sonat sina brott i galgen.
Du hör den herrelösa hyndan krafsa
80 bland snår och spillror, när hon går och snokar
kring öde gravar, tjutande av hunger.
Härfågeln kryper fram ur hålögd skalle,
när månen går i moln, och flaxar över
de kors, som utsåtts över dödens åker.
85 Med verop den gemene gästen höjer
sitt skri mot stjärnorna, som fromt bestråla
de glömda gravarne. Förgäves ber du
den dystra natten skänka daggens svalka
åt din poet, Gudinna. Ack, det spirar
90 ej någon blomma, om hon icke vördas
av mänskor eller väts med kärlekstårar.
Ifrån den dag, då mänskodjuren lärdes
av lagar, äktenskap, vid offeraltar
att hava misskund med varann, de frälste
95 från luftens grymma bett och vilddjurs käftar
de dödes stoft, som av Naturen ämnats
till andra former i en evig växling.
Då buro gravar vittne åt historien
och altaren åt barnen. Hemmets Lärer
100 ur kumlen talte, och de eder höllos,
som svurits vid de döde fädrens aska —
en helig sed, som, fast i skilda former,
fortplantats under årens långa kretslopp
av fädrens dygd och kärleken till släkten.
105 Ej alltid voro tempelgolven täckta
med gravvårdshällar; ej de fromme möttes
av rökelse, som mängts med giftig likstank:
ej heller såg man städerna fördystras
av målade skelett, och inga mödrar
110 ur sömnen foro upp i skräck och slogo
de nakna armarne omkring sin älskling
vid bröstet, att han icke måtte väckas
av klagolåten från en död, som tigger
från templets valv de sina om en mässa.
115 Nej, evigtgröna cedrar och cypresser,
som med sin rena doft befrukta vinden,
vid gravens urnor höllo vakt om minnet
till evig hågkomst, medan sorgens tårar
uppfångades i kostligt offerkäril.
733
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
