Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - En svensk kulturhistoria. Av Arthur Nordén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arthur Norden
tet, sällskapsliv, bokmarknad, tryckerier o.
s. v. En följd av denna omläggning av
verkets plan har blivit, att de tidigare av Karl
Warburg författade delarna icke
inbegripits i omarbetningen, utan Schück har
påtagit sig uppgiften att ensam föra
framställningen vidare från frihetstiden till våra
dagar. Att Karl Warburgs namn knytes till
den nya upplagan är alltså blott en gärd av
pietet, men så till vida blir det ju ändå
alltid motiverat, att den uppordnande och
grundläggande pionjär-gärning, som
Warburg utfört för de bägge sista
århundradenas litteraturhistoria, kommer den nya
helhetsskildringen till godo. Detta innebär
även, att den nya upplagan icke i samma
mening som vid en vanlig nyedition
antikve-rar den föregående. Ännu länge torde de,
som arbeta med den svenska
litteraturforskningens problem, behöva ha Warburgs
uppgiftsrika handbok inom räckhåll.
Redan den nya upplagans första del, som
nu på 464 sidor ger den översikt över
forntidens och medeltidens andliga odling,
vartill den andra upplagan anslog 255 sidor,
betecknar genom sitt vidgade omfång, genom
stoffets uppdelning och rubricering, genom
inarbetande av nya kapitel eller
avlägsnandet av smärre partier av de gamla en stark
förskjutning mot allsidigare kulturhistorisk
helhetsverkan. Ett jämförande studium av
de bägge senaste upplagorna ger visserligen
vid handen, att den sista framställningen av
forntidens och medeltidens litteraturhistoria
icke är nyskriven i samma mening som 3 :e
delens teckning av frihetstidens andliga
odling, vilken i helt ny gestalt utgår från
Schücks hand. För forntidens och
medeltidens, ja även reformations- och
stormaktstidevarvens del har Schück övertagit
grundstommen’ från den förra upplagan, men vid
utvidgandet av densamma har han inarbetat
resultaten av sina egna forskningar, här och
där modifierat sina tidigare framställda
teorier samt berett sig tillfälle att ta ställning
till andras under tiden framlagda
forskningsrön.
I högre grad än flertalet andra
handböcker av detta slag har Schücks
litteraturhistoria egenskapen att draga upp
forskningens arbetsfront för det ögonblick som nu
är. Man följer här Schück med så mycket
starkare intresse, som denna forskningens
arbetslinje på så många viktiga punkter
blott är hans egen.
Mest intresse erbjuder i detta avseende
Schücks framställning av forntidens
litteratur, då meningsmotsättningarna här äro
större än kanske någonstädes eljest och
Schücks eget intresse under hela hans långa
forskarliv i så hög grad fängslats just av
denna tids problem.
Där den förra upplagan började med en
torr redogörelse för den germanska versen
— ett parti som nu i bättre gestaltning
återkommer senare — öppnas den nya med en
ingress om litteraturen i dess både beroende
och oavhängighet av boktrycket, varefter
förf. ger en fängslande framställning av
folkvandringstidens svenska
befolkningsförhållanden och kultur. Mot denna bakgrund
tecknar han så den götiska folkstammens
heroiska skede. De betydelsefulla bidrag till
tidens språk-, litteratur- och kulturhistoria,
som upptäckten och tolkningen av den
märkliga norska Eggjum-stenen och en ung
svensk forskares undersökningar av
galderpoesien givit, äro självfallet inarbetade i
framställningen; måhända borde något
moment av tolkningen ha godtagits med större
reservation. Även språkmännen sväva ju
numera på målet beträffande ett och annat i
Eggjum-texten. Man lägger märke till att
Schück (sid. 41) strukit sitt tidigare
uttalande om skaldemjödet och åskstenen, liksom
han även förbigått sin förut upptagna teori
(1:302) om versens frigörelse från prosan.
I redogörelsen för Beovulfdikten har Schück
med utförlig och bindande slutledningskonst
uppvisat, varför diktens geatas måste avse
götarna, en utförlighet som säkerligen varit
obehövlig, om inte helt nyligen några
forskare — även å svensk sida — blåst ett nytt
skenliv i den gamla juteteorien, som dock
numera efter Schücks, Chambers, Nermans
och Wesséns m. fl: s förkrossande
argumentering borde för alltid vara förpassad
till den gengångarvärld, från vilken man
borde vara förskonad för vidare spökerier av
det enbart uttråkande slaget.
Även framställningen av vikingatidens
litteratur låter Schück resa sig mot
bakgrunden av en allmän teckning av tidsmiljön. I
ett mästerligt kapitel levandegör han med
hela den konkretionsfyllda konst, som han
är mäktig, hur folk bodde och färdades
under vikingatiden, och särskilt dröjer han vid
den publik, till vilken litteraturen riktade sig:
främst till hirdkarlarna i stormansgårdarna,
vidare till bondemenigheterna vid tingen och
748
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
