Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - En svensk kulturhistoria. Av Arthur Nordén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En svensk kulturhistoria
offerfesterna, slutligen till marknadernas
blandade publik av främmande köpmän och
bygdebor.
Schück har av gammalt intresserat sig för
den art av litteratur, som knyter sig till
handelstradernas farande folk,
köpmanshärbärgenas och marknadernas språkkunniga och
vittberesta gäster, och hans kapitel om
svenskarnas handelsförbindelser med ryssarna
framträder här i utvidgad gestalt. Det är
nämligen längs denna handelsväg som
Schück låter en stor mängd av orientaliskt
sagostoff tränga upp till Norden för att där
ing-å i den nordiska fornaldarsagan eller i
Saxo Grammaticus’ danska krönikeverk.
Under årens lopp har han tillbyggt sin teori
med nya drag, och det var ingen tillfällighet
att han valde den som föreläsningsämne vid
sitt nedläggande av rektoratet vid Uppsala
universitet. Han framlade därvid ett flertal
exempel på sagomotiv i den forntidsärvda
nordiska litteraturen, som otvivelaktigt äro
av orientaliskt ursprung. Så är t. ex. fallet
med åtskilliga av motiven i den från Saxo
kända Hamletsagan, såsom redan A. Olrik
m. fl. forskare utrett. Schück anser nu att
de väsentliga momenten i denna Hamletsaga
nått Norden från Bysans via de ryska
flodlederna och genom förmedling av svenska
väringar och köpmän. Detta antagande, hur
rimligt och motsägelsefritt det än vid sitt
första framträdande kunde synas, får kanske
ej längre anses fullt så evident, sedan rektor
A. Nordfelt i en uppslagsrik studie över
Hamletnamnet icke utan framgång hävdat
den möjligheten, att Brutussagan, starkt
uppblandad med orientaliska motiv, nått
England via Rom och Rhenhamnarna och från
England överförts till Danmark. Så är t. ex.
Hamletnamnet lättast att språkligt förklara,
cm det får uppfattas som anglos. h a m e 1 o d,
»den stympade, rubbade: dåren», och även
genom sitt innehåll, med hjältens resa till
England och många äventyr där, är ju
Saxos saga starkt engelskt orienterad. På
samma sätt, menar jag, kan det måhända
även för andra av de av Schück framdragna
motiven hävdas, att en rysk-svensk
invand-ringsväg icke behöver vara den enda
tänkbara.
Ett stöd för Schücks uppfattning av detta
östliga litteraturutbytes livaktighet skulle
emellertid den av den polsk-danske
forskaren prof. Rozniecki i ett arbete av år 1914
hävdade svenska influensen på de ryska
hjältesångerna, de s. k. bylinerna, innebära,
om denna teori kunde upprätthållas i sin
väsentliga omfattning. Undertecknad är icke
kompetent att avgöra, om detta är fallet, väl
vet jag däremot, att flera av de av Schück
anförda exemplen på svenska ord och namn
i bylinerna (t. ex. Ledenec, som skulle vara
Lindanäs i Motalatrakten men är ett
trädslag) av moderna nordiska slavister anses
vara feltolkade av Rozniecki och i själva
verket återgå på inhemska eller blott indirekt
svenska förutsättningar. Schücks
oreserverade referat av Rozniecki ger alltså en
något felaktig föreställning om såväl teoriens
stödvärde för Schücks egen åsikt om det
östliga litteraturutbytet som om
bylin-teo-riens värde över huvud taget.
Partiet om den isländska skaldediktningen
och om eddadiktningen framträder i den nya
upplagan väsentligt omarbetat, helt naturligt
för övrigt, då på detta arbetsfält de sista 15
årens lyckliga fynd — t. ex. Eggjumstenen
— och betydelsefulla forskningsresultat
medfört en märklig åsiktsförskjutning. Schück
refererar med gillande den därur
framkomna tendensen att tillskriva Eddadikterna en
högre ålder än vad man förut under
intrycket av den »högre kritikens» efterklang
inom nordisk filologi vågat. Samma villighet
att höja vissa Eddadikters ålder genomgår
även Paasches motsvarande del av den
norska litteraturhistorien.
Medan Schück i allmänhet visar en
utomordentlig lyhördhet mot nya åsikter och
diskussionsinlägg, som stamma från de mest
skilda humanistiska lärdomsläger, har han
emellertid på ett område varit mindre
benägen att följa de nyare bearbetarna i spåren
och att uppgiva eller modifiera sina tidigare
egna positioner till förmån för en ny syn på
tingen. Det gäller de yngre arkeologernas
strävan att ställa litteraturens uppgifter i
belysning av den verklighet, man med fyndens
hjälp tror sig kunna levandegöra.
Särskilt kommer denna Schücks
konservatism till uttryck vid hans behandling av
Ynglingatal. Sedan ett par decennier har en
livaktig svensk fornforskning ställt dess
uppgifter om de äldsta sveakungarnas
gravläggning i belysning av Gamla Uppsalas och
Vendels monumentala forngravar. En av den
yngre svenska arkeologiens största triumfer
var, när man på bottnen av Ottar
Vendel-kråkas gravhög fann ett litet mynt, som gav
full bekräftelse åt den datering av kungen
749
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
