Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - En svensk kulturhistoria. Av Arthur Nordén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En svensk kulturhistoria
der nämligen under 600- och 700-talen ett
gravskick, som isolerat från det övriga
Norges visar närmaste släktskap med det
uppländska gravskick vi känna från ett antal
uppländska praktgravar, t. ex. de vid
Vendel. Ett sådant stort norskt gravfynd från
Vendel-tid är det från Åker i Vang på
Hedmarken. Det är framför allt i gravgodset
som denna släktskap återspeglar sig:
präktigt ornerade metallsaker, beslag och
prydnader på hjälmar, sköldbucklor och
svärdhandtag, remspännen, bälteheslag, s-formiga
och fågelformade spännen o. s. v.
Arkeologen prof. H. Shetelig, som först
uppmärksammat saken, pekar direkt på
föremålens »nære slegtskap til den rike oplandske
gruppe». I ett nyligen utgivet arbete har
även den norske ortnamnsforskaren prof.
Magnus Olsen från sitt arbetsfält samlat
exempel på en om kulturellt samband
tilläventyrs vittnande förbindelse mellan denna
del av Norge och det svenska kungasätet i
Uppland (vissa skialf-namn).
Åtskilligt skulle vara att tillägga om de
nyinskjutna partierna i Schücks
framställning av forntiden, om utrymmet medgåve
det. Så mycket må blott antecknas, att Schück
lämnar frågan öppen, då han skall ta
ställning till de gjorda försöken att återföra den
i Eddan förekommande Helgediktningen på
ett götiskt ursprung, dock utan att riktigt
lyckligt angiva de skäl, varpå dessa
försökt byggts.
Det är svårt att avgöra, på vilken del av
vår äldsta litteraturhistoria Schücks insats
varit av mest avgörande betydelse, på
forntidens eller medeltidens. Måhända erbjuder
forntiden — med sina fria vidder och djupa
vatten för upptäcktsfararens svällande
segel-ställ — ett Kolumbuslynne som Schücks det
mest lockande tummelfältet, men ändå kan
det ifrågasättas, om ej hans viktigaste
landvinningar falla på medeltidsforskningens
område, låt sedan vara att i denna tids
mentalitet ingår icke så litet av en
själsförfattning, som är djupt väsensfrämmande för
Schücks sunda rationalism, världstillvändhet
och avundsvärda själshälsa.
Medeltidsavdelningen i hans nya
litteraturhistoria återgår visserligen i det stora
hela på den andra upplagans grundstomme, men
i betydande utsträckning ha även här nya
forskningsresultat inarbetats i skildringen
och ställvis omformat denna. Så är det t. ex.
påtagligt — förf. erkänner det även uttryck-
ligt på flera ställen — att Schück tagit
intryck av Sverker Eks framgångsrika
forskningar över folkvisorna, liksom han även
intar en gynnsam ställning till norrmannen
Liestöls (och Sverker Eks) uppfattning av
kämpavisorna som en speciellt norsk
diktform. På flera punkter står emellertid
Schück kritisk mot Sverker Ek, så t. ex. i
dennes benägenhet att knyta legendvisornas
upphov till lokala källkulter. Till den äldsta
svenska legendvisans, Staffansvisans,
historia föreligger efter publiceringen av Schücks
arbete ett nytt inlägg av Hilding Celander (i
Folkminnen och Folktankar 1927), som
ställer visans uppkomst i ett nytt och
överraskande ljus. Schücks knapphändiga
uttalande träffar i dateringsfrågan rätt men kan
eljest nu kompletteras med tillägg av största
intresse.
I sin benägenhet att finna inre och yttre
kriterier för ett gemensamt upphov till
Erikskrönikan och Um styrilsi konunga ok
höf-dinga, vilka då bägge skulle vara författade
av Linköpingsdekanen Philippus Ragvaldi
(Puke), kansler under Magnus Erikssons
minderårighet, har Schück mötts av kritik
såtillvida, som sannolikheten för Philippus
Ragvaldis författarskap till Erikskrönikan
uppvisats vara ringa eller ingen. Däremot
betonar hans kritiker (doc. Nils Ahnlund),
att Schücks tidigare teori om Philippus som
auktor till Konungastyrelsen, en teori som
Schück ytterligare skärpt i den föreliggande
nya upplagan, nu »är så starkt motiverad,
att det torde bli svårt att motsäga den».
Kapitlet om Birgitta, något av det mest
beundransvärda som Schück skrivit, har här
och där utvidgats med nya partier, bl. a.
har han tillgodogjort framställningen prof.
K. B. Westmans psykopatiskt lagda analys
av de olika slagen av uppenbarelser. Schücks
porträtt av den så starkt jordbundna
himla-skåderskan bär i hög grad prägeln av
saklig och sanningskär penetration i såväl
hennes egen som hennes omgivnings inre och
yttre värld.
I den nya upplagan bilda
Reformations-och Stormaktstidevarven en särskild volym.
Omarbetningen har här särskilt kommit till
synes i en fullständig uppbrytning av den
gamla upplagans disposition, och dst måste
erkännas, att arbetet genom den nya
uppställningen vunnit högst betydligt i klarhet
och konsekvens. Går man igenom de bägge
upplagorna punkt för punkt, slås man t. o. m.
811
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
