Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Om gamla soldatvisor. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om gamla s o Idatvis or
tion efter generation få sin vanställda skugga
släpad genom visböcker och
litteraturhistorier och sitt namn förvandlat till en
putslustighet och ett åtlöje. Om han haft någon aning
om att sådant kunde vänta honom, skulle
säkert till och med han bleknat och skyggat och
inte så obekymrat ridit in i stridsvimlet vid
Pavia. I varje fall skulle han då först tingat
sig någon harmlös elegiförfattare av facket.
Detta är kanske det enda soldatrim som
någonsin fått litteraturhistorisk betydelse. Tio
år innan Pavia stod slaget vid Marignano,
och i samband med detta slag uppkom en
visstump varom Brantöme har en anekdot i Les
Dames Galantes. Bataljen väckte sensation
över hela Europa, emedan schweizarna, som
där i Maximilian Sforzas sold mötte
fransmännen, den gången ledo sitt första nederlag.
Dittills hade de ansetts helt och hållet
oövervinneliga, särskilt sedan de fyrtio år tidigare
med lätthet rännt Karl den Djärves stolta
burgundiska härsmakt överända vid Granson och
Murten och avslutat sina mellanhavanden med
denne stridslystne furste genom att spräcka
hans skalle med en bardisan vid Nancy. Men
Bayard och La Palice, vilka kommenderade
fransmännen vid Marignano, hade tänkt ut
en ny sinnrik taktik för att möta deras
fruktansvärda ’Gewalthaufen’; och slutligen måste
schweizarna, fortfarande i obruten ordning
men med sina pikenerarfyrkanter
hopsmult-na till hälften, med oförättat ärende draga sig
tillbaka från slagfältet. Den glädje
fransmännen kände över denna sin bedrift var
naturligt nog mycket stor, och den tog sig
omedelbart uttryck i en sång, vari de på reträtt
stadda schweizarna föreställdes klaga sin sorg på
sin fransk-tyska rotvälska, och där refrängen
lydde:
Tout est verlore,
La Tintelore,
Tout est verlore, bey Gott.
Denna visa, som tycks ha sjungits till en
anslående och mjuk melodi, blev mycket
populär och var länge känd under namnet la
de-faite des Suisses; hos Rabelais citerar
Panurge den stönande under sin stora sjösjuka
på resan till den heliga buteljens orakel; och
i Brantömes historiett skänker den en sista
jordisk tröst åt en av Catarina av Medicis
hovdamer:
... ty damer kunna ibland dö helt glada; och
därpå vill jag såsom enda exempel omtala historien
om Mademoiselle de Limueil, som dog vid hovet
såsom en av drottningens fröknar. Under den
sjukdom varav hon dog visade hon sig aldrig nedstämd
utan pratade jämt; ty hon tyckte alltid mycket om
att prata och kunde ofta komma med goda infall;
mycket vacker var hon också. När hennes dödsstund
nalkades, lät hon kalla sin kammartjänare — ty alla
hovdamer hade var sin sådan; han hette Jullien
och spelade fiol mycket bra. ’Jullien’, sade hon till
honom, ’tag er fiol och spela för mig, ty jag
känner att stunden nu är inne, och spela ända till jag
dör la defaite des Suisses, och spela den melodin
så bra ni kan; och när ni kommer till det stället:
Tout est verlore, tag då det stället om igen fyra
eller fem gånger, så vemodigt ni någonsin kan.’ Så
gjorde han, och hon följde melodin med rösten;
och när han kom till ’allt är förlorat’, upprepade
hon det tvenne gånger; och i det hon vände sig
om i bädden, sade hon till sina väninnor. ’Allt är
nu förlorat, och på allvar’; och därmed dog hon.
Voilà une mort joyeuse et plaisante,
tillfogar Brantöme såsom filosofisk kommentar.
Samme författare har också bevarat en visa,
som han hört franska vieux routiers, i sin
ungdom deltagare i det stora rövartåget mot
Rom 1527, sjunga på gamla dagar till
åminnelse av ’salig M. de Bourbon, deras herre’.
Denne ryktbare Charles de Bourbon, sin tids
Wallenstein och sina soldaters avgud, kom på
grund av sin till stor del oförskyllda fiendskap
med Frans I att utveckla sig från en
välbeställd konnetabel av Frankrike till en alltmer
dubiös kondottiär och desperado, ej utan en
viss avglans av tragisk storhet: sin ätts gamla
valspråk, Espérance, bytte han vid sin
landsflykt ut mot den dystra devisen Omnis spes in
ferro — till svärdet står mitt hopp —, vilken
han lät brodera in på sina fanor, och gick
därpå full av hämndlystnad i Karl V: s tjänst
samt lyckades, sedan han under någon tid
varit verksam som kejsarens fältherre och
ståthållare i Lombardiet, att komma på kant även
med denne. När hans missnöje över kejsarens
skrala löftesuppfyllelser slutligen tillräckligt
förtätats, och hans truppers ursinne över
utebliven sold samtidigt nått bristningsgränsen,
satte han allt på ett kort, trummade i Milano
samman sina följen, spanska, franska och
italienska äventyrare, förenade sig med
Frunds-berg, som med tiotusen landsknektar kommit
ner från Tyskland, och började därpå, under
förbipasserade städers och staters korstecken
och bleka skräck, sin tumultuariska marsch
mot Rom för att skaffa sig själv en pant och
sina svultna galgfåglar rov. Han stod inom
kort vid sitt mål; och en majmorgon i den
tidigaste gryningen, då ett tätt dis ännu
hängde längs Roms murar, lät han blåsa till allmän
stormning, — ett ljud som kom påve och kar-
757
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
