Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Två dikter. Av Ragnar Jändel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TVÅ DIKTER
Av RAGNAR JANDEL
Vi äro ej som förr...
Du är så stilla, mor,
bortom ali oro.
Vi äro ej som förr
vi en gång voro.
Då var det du som skalv
och kved av plåga,
och jag var barn och vår
och stilla låga.
Liksom en asp, ryckt bort
från trygga lunder,
du stod — men jag i blom
sprang glad därunder.
Vi äro ej som förr.
Vi äro andra,
fast än vi kunna nå
och se varandra.
Nu är det jag som står
i nöd och skälver,
då du ett stilla valv
över mig välver.
Min ångest kan du ej
förstå och bära —
blott då jag ler, jag blir
dig riktigt nära.
Du är en höstedag
av vänlig grånad —
svep i din mantel in
mitt kval, min trånad!
Hemmet.
Jag har ett hem vid havet.
Ensamt ligger det på sluttningen
långt från grannar
som ett fågelnäste bland bergen.
Jag har hustru, barn,
stuga, trädgård.
Jag har ett land med gamla
trädgårdsväxter,
violer, aurikler,
mynta, malört,
vitlilja, vilt vin.
Här är mitt hem — här går jag och
arbetar.
Här glömmer jag mig själv
och är då lycklig.
Jag reder nya blomsterbäddar
varje höst
och möter nya vänners ögon
varje vår.
Men ibland är allt bara
som en barnslig dröm,
och jag hör en röst,
stark och kallande:
Var är du? Var gömmer du dig?
Icke är du hemma här.
Icke är detta ditt. —
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
