Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Svante Arrhenius. 19/2 1859—2/10 1927. En universell kulturinsats på äktsvensk grund. Av Carl Benedicks. 1. Lärdomens vådor. — Lärdomens gagn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl Benedicks
kraft. Han författade, jämte talrika
uppsatser i lantbruksfrågor, en handbok i
jordbruk och en lantbrukspraktika, vilka
vunnit vidsträckt spridning. Berömmes
för sin klara uppfattning om lantbrukets
utvecklingsmöjligheter och sina skrifters
praktiska läggning; till hans stora
inflytande bidrog »ett tillmötesgående och
sällskapligt väsen, som förde honom i
nära, av personligt vänskapsförhållande
präglad beröring med de på lantbrukets
område ledande männen (H.
Juhlin-Dann-felt).
Brodern, akademifogden vid Upsala
universitet, Svante Gustav Arrhenius
(1813—85) hade säkerligen samma djupa
rötter i svensk lanthushållning —
närmast ärvda efter fadern, Gustav Isac
Arenius, vilken, liksom tre
föregående generationer, varit lantbrukare på
Klöfdala gård nära Årena.
Svante Arrhenius och
bonde-praktikans kultur.
Det var akademifogden Arrhenius,
boende på Wiiks urgamla gård i Balingsta
socken utanför Upsala, som den 19
februari 1859, då solen löpte i Fiskarnas
tecken, av sin maka, Karolina Kristina
Thunberg, lyckliggjordes med en andre
son, som efter fadren döptes till Svante,
och som, enligt vad vi nu veta, var kallad
att till världsrykte föra fram namnet
Arrhenius.
Enligt bondepraktikan gäller att »Itt
Barn som är född vunder Fisken, hafwer
cen medelmåttigt Lekamen och Hals, och
itt stort Ansichte». Någon idrottsman
blev också aldrig unge Svante, men i
stället gjorde honom det stora huvudet
skicklig till läsning och till tänkande.
Redan från helt unga år fylldes han genom
faderns myckna akademiräkenskaper och
sifferkolumner av vördnad för och
förtrogenhet med tabellarisk sifferräkning.
Något utförligare än dessa spalter kräva
hava vi sysselsatt oss med vår frejdade
naturforskares härstamning. I själva verket
synes oss den vara av det högsta intresse
ur ärftlighetssynpunkt:
Det är en äktsvensk bondeättling som i
och med Svante Arrhenius på den
internationella odlingens fält hemfört det
svenska namnet hedrande skördar av dignande
rikedom. Det är svensk malm i de
plogbillar Svante Arrhenius — gentemot
vanlig ordning ■— omsmidde till klingor i den
folkens fredliga drabbning som kallas
vetenskaplig forskning.
Vi kunna tänka oss hans förfäder som
blåögda, ljuslockiga män, som i släktled
haft boning på landet och brukat den
småländska jorden, på Årena eller Klöfdala,
med handen om plogen eller yxan, ej om
smäckra verktygsskaft eller andra
konst-förfarenhetens redskap; ett släkte,
förtroget med husdjurens levnadsvanor och
myllans krafter, som höjt sina ögon mot
solens fackla om dagen och, drömmande och
ostört tänkande, mot måne, stjärnor och
dallrande norrsken om natten; ett fritt
släkte utan nedärvd vördnad för
auktoriteter och lärosatser, utan någon ingrodd
laboratoriernas »mässingskult».
Det är den svenska bondepraktikans
kultur, med dess poesi, naturmystik,
kosmiska fysik, med dess frihet från
överförfining och lärda spetsfundigheter, som gått
i blomning. Bondepraktikans ofta
träffande anmärkningar — och även astrologiska
spekulationer — upplysa om allt: om röda
skyar, om hundar, om rök, om saltets
fuktande, om solen, om ådrors låtande,
planeternas art och natur, om årets fyra tider
och de fyra elementen; angiva i
tabellform årets Förkastade Dagar, för dem man
sig tillvarataga må; säga oss när det är
opportunt att idka köpenskap och desslikes.
De skiftande åkrar, över vilka Svante
Arrhenius med outtröttlig id fört vetandets
plog, ligga, såsom vi skola se, ej alltför
36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
