Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Utvecklingen inom Finlands moderna svenska litteratur. Av Henning Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
U tv e c kling en inom F in l ands moderna
svenska litter a tit r
Av Henning Söder hj e Ini
ÖR EN TIDNINGSMAN, som
under några år råkat syssla med
dagens litteratur både österom
och västerom Bottenhavet,
framställa sig osökt en del jämförelser och
reflexioner rörande de litterära
utvecklingslinjerna i Finland och i Sverige. Dessa
reflexioner äro självfallet rätt tillfälliga, men
de kunna kanske i någon mån visa huru de
egendomliga tidsförhållandena i Finland
påverkat landets svenska litteratur, och huru
dennas karaktär i många avseenden kommit
att avvika från den samtida litteraturens i
Sverige.
Det finns i Finland en grupp diktare, som
debuterade omkring år 1900 — dit höra, som
bekant, Bertel Gripenberg, Hjalmar
Proco-pé, Arvid Mörne, Jacob Tegengren jämte
några andra — och denna generation är den
första, som framträder efter de s. k.
ofärds-årens inbrott, efter det Bobrikoff blivit
generalguvernör och förryskningspolitiken
börjat på allvar. Nästa gång en relativt talrik
svärm nya författare dyker upp över den
litterära horisonten är omkring år 1910.
Denna åldersklass hade växt upp under
själva ofärdsåren, och dess tidigaste intryck av
livet voro präglade av den politiska oron i
landet. Detta släktled kom knappast mera
ihåg de lugna tiderna före stormen. Det kan
här — kanske litet godtyckligt — väljas till
utgångspunkt för en kort betraktelse.
Denna generations bidrag till Finlands
svenska litteratur har kvantitativt varit
ganska rikt men kvalitativt särdeles ojämnt.
Av de femton eller tjugo nya skönlitterära
skribenterna var det väl icke flere än fyra
eller fem som verkligen blevo författare att
räkna med. Om man emellertid nu kastar en
blick på denna relativt omfattande men högst
ojämna produktion och söker någonting
gemensamt och tidstypiskt hos den, skall
man-otvivelaktigt finna några karakteristiska
drag. Ett sådant är att nästan alla dessa
författare skriva prosa, ett annat att deras prosa
är säkrare, fastare, mera konstnärligt
behärskad än vad dittills varit vanligt i
Finland.
Denna sista omständighet kan vara värd
ett ögonblicks uppmärksamhet. Den svenska,
som skrives i Finland, plägar ju betecknas
såsom konstlöst enkel, karg och kärv, och
den förtjänar säkerligen ofta dessa epitet.
Men varför den blivit sådan är måhända inte
så lätt att reda ut. De ovannämnda
egenskaperna ligga i själva folklynnet, säger man,
och det är väl riktigt, men dessutom kan
man kanske hänvisa till ett par mera
konkreta omständigheter. En sådan är
Runebergs dominerande inflytande och den väl
oftast omedvetna böjelse som funnits och
finnes att närma sig hans enkelt upphöjda.
stilideal. En annan orsak är själva språkets
fattigdom. Finlandssvenskan talas mest rätt
slarvigt. Örat vänjer sig dessutom vid
finskans ofta starkt avvikande, uttryckssätt, och
resultatet blir lätt en mycket avtrubbad
känslighet för svenskans rätta väsen och
egenart. En svensk författare i Finland kan
icke utan stora risker våga sig utanför det
s. a. s. centrala och normala ordförrådet.
Om han skall måla i ord och uttryck, om
han t. ex. skall beteckna en persons
bildningsgrad eller samhörighet med något visst
skikt i samhället genom att låta denne
uttrycka sig på genuint vardagsspråk, ramlar
han lätt in i en härva av provinsialismer och
besynnerliga osvenskheter, som kunna ha sitt:
Föredrag hållet i Samfundet Sverige—Finland den 17 oktober 1927.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
