Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Utvecklingen inom Finlands moderna svenska litteratur. Av Henning Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Henning Söder hj elm
synes förutsätta att sådana problem
knappast existera, att frågan endast gäller i
vilken flock individen bör skriva in sig, vilken
redan förefintlig åsikt han skall acceptera
såsom sin. Han går icke egna, personliga
vägar, han är endast nöjd eller missnöjd
med det som bjudes honom av i samhället
förekommande, stabila tänkesätt. Det är
nästan som om dagens litteratur i Sverige
sorterade under Socialstyrelsen.»
En motsvarande ovänlig granskning av de
litterära förhållandena i Finland skulle väl
främst betona bristen på socialt kännande
och tänkande där. I det landets svenska
litteratur finns icke minsta spår av solidaritet,
skulle det väl heta, icke ett enda uttryck
för verklig samhörighetskänsla. Alla dessa
biktande jag-böcker äro fyllda av opposition
och trots, av veklagan över ensamheten, men
samtidigt av ovilja mot medmänniskorna.
Vore inte de sociala synpunkterna ganska
nyttiga i ett land, där demokratiseringen gått
med rasande fart, där motsättningen mellan
samhällsklasserna framträtt i ett väpnat
uppror och där man alltid predikat men sällan
i gärning främjat frid och försoning?
En dylik fråga skulle utan tvivel ha sitt
berättigande. Men om man försöker utreda
varför det sociala tänkandet och kännandet
— i trots av den mycket omfattande sociala
lagstiftningen under senare år — är så
outvecklat i Finland, bör man väl främst
hänvisa till att samhällsfrågorna alltid varit
intimt förbundna med den allt överskuggande
kampen mot Ryssland och för landets frihet.
De ha vuxit ut till politiska frågor, till
fosterländska frågor, och de ha sällan eller
aldrig företett en renodlat social prägel.
Även sedan Finland blivit fritt har
ställningen till de sociala spörsmålen främst
bestämts av en önskan att icke ge bolsjevismen
— och därmed Ryssland — någon trumf på
hand. Ett rent teoretiskt dryftande av
samhällets och individens inbördes förhållande
eller ett ställningstagande till de stora
frågorna i livet på grund av en bestämd
ståndpunkt i sociala spörsmål har icke varit
vanligt inom den intellektuella ungdomens led.
Det har gällt att deklarera sin åskådning i
nationella livsfrågor, men i sociala frågor
har det endast varit tal om de nyttigaste och
lämpligaste åtgärderna för att stärka
landets motståndskraft mot Ryssland.
Sålunda har det även kommit sig att den
litterära inställningen sällan eller aldrig
varit socialt betonad. Arvid Mörne var en kort
tid socialdemokrat, Ture Janson likaså, men
spåren därav i litteraturen äro icke
betydande. Och sedan dess har knappast någon
svensk författare i Finland låtit sin sociala
åskådning prägla sitt verk. Det är icke i
samhällsteorierna dessa författare sökt
svaret på de stora frågorna, och det är inte i
den samhälleliga solidariteten de sökt bot för
ensamhetens plågor. Därför ha inte heller
de många författare i Sverige, som
medvetet eller omedvetet äro socialt inriktade,
annat än i undantagsfall fått tjäna som
förebilder, medan de renodlade individualisterna
väckt genklang och beundran.
För en del år sedan kom det ut en liten
bok, som ganska tydligt illustrerar dessa
förhållanden. Det var en skral liten bok, soni
i form av ett sista brev från en levnadstrött
kvinna utlade kontorsarbetets
själsmördan-de art, den självförsörjandes tragiska och
hårda öde. Författarinnan gav
karakteristiskt nog detta angrepp på det kvinnliga
kontorsslaveriet en rent individuell form, boken
var en ensam, lidande människas rop ur
mörkret. I en recension av denna dystra lilla
skildring framhöll Olaf Homén huru starkt
den till hela sin mentalitet avvek från t. ex.
Elin Wägners böcker om de
självförsörjande. Skillnaden är verkligen värd att
an-notera. Elin Wägners liksom icke så få
andra svenska författarinnors ensamma
kvinnor hållas uppe av en solidaritetskänsla, en
social gemenskap, som denna medsyster i
Finland fullständigt saknar. Hon är det
sårade djuret, som gömmer sig i en mörk
vrå, hon har ett hårt och nästan vilt
ensamhetsbehov.
Men när man sålunda konstaterar huru
obefintlig den sociala inställningen
åtminstone hittills varit inom Finlands moderna
svenska litteratur, återkommer man till något
av detsamma som ger en särprägel åt stilen
i denna litteratur: kärvheten, kargheten.
Bakom denna prägel skymtar en kantig och
hårdnad, ofta butter och alltid stridbar mentalitet,
skapad kanske främst av den ständiga
oppositionsställningen, av den hårda
nödvändigheten att envist hålla fast vid det egna, som
är i fara och som måste försvaras. Kulet,
hårt, kallt och fientligt erfares livet oftast
under dylika förhållanden, men ur denna
frostiga jordmån spirar dock en trotsigt
bitter kärlek till det fosterland, vars väsen
Runeberg uppenbarat och för alltid slagit
fast. Många skalder ha uttryckt denna
känsla, en av de senaste är Ragnar Ekelund, må-
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
