Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ave atque vale. Elegi över Charles Baudelaire. Av Algernon Charles Swinburne. Översättning av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ave at q 7i e vale
Av liv, av gott och ont, vad återstod?
Är frukten stoftgrå eller röd som blod?
Ge skuggland liv åt någon brodd lik vår,
dess fält åt jordisk rot, där sol ej är,
ej månars växling, och där stjärnors sfär
är evigt tyst? Finns än så blekt ett spår
av frukt och blomning där?
Ack, men fast än så snabbt min sång förföljer,
o sångare, ditt spår, blott tonlöst skratt
från blinda vakter ur de dödas natt
likt hån, samt skymten av det dok som döljer
Proserpinas gestalt och anletsdrag
och långt ur fjärran någon skälvning svag
av ensam gråt — blott någon svag kadens
av klagan, som om skymningens förvar
än hölle döda läppars suckan kvar —
blott det hör lyssnaren vid mörkrens gräns,
nås blott av dessa svar.
Du hör mig e min sång, hur långt jag sänt den,
når e til dig: du dväljs fördold och skymd.
Vad gagn att spana mot din hålvärlds rymd?
Att klaga, sen du mängts med elementen?
Dock med ett hopp, halvformat, halvuttytt,
vill drömmen följa där de döda flytt,
som nattens bloss förföljas av en vind.
Förgäves: blänk som lyst ett ögonblick
fly undan; och i mörkren dit du gick
förblir ditt öra alltjämt dövt, och blind
förblir alltjämt din blick.
Ej dig, o aldrig dig, hur solvarv vändas,
ej dig, men tonen av ali sorg du känt,
ditt hjärtas skrift, din sångtids monument,
berör min hand, och ej av döden ändas
min själs gemenskap med din skatt av sång:
ali ton, ali syn som vid din solnedgång
befolkar sorgesångmöns tempelhall:
det är mig nära än, som höll jag kvar
din hand i min, ja som om rymden bar
från många sörjande ett långsamt svall
av klagan underbar.
Jag ibland dem, jag ock, i samma ställning
som forna sörjare, sen torvan grön
täckt falnat bål och offren spillts och bön
till dödens gudar dött i sorgsen kvällning,
93
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
