Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Baudelaires prosadikter. Av Erik Blomberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Baudelaires prosadikter
tiga. Den första och största cykeln i Fleurs
du mai bär ju den för hela verket
karakteristiska rubriken »Spleen et Idéal».
Mellan samma poler: den förkrossande
likgiltighetens och det ouppnåeliga idealets
rör sig också innehållet i Spleen de Paris, och
i ett av samlingens starkaste stycken har
motsatsen gripits med en intensitet och storhet,
som Baudelaire aldrig mäktat i versen. Det
är i »Chacun sa chimère», som här meddelas
i svensk översättning. Den visar klart vad
skalden vunnit med prosan: en konkretion,
som låter oss skåda en bild, en seen i plastisk
påtaglighet. I lyriken med dess musikaliska
rytmik har han lättare att upplösa sig i
nyanser, toner, dofter. Här har den tunga
rökelsen skingrats och de många brokigt svävande
adjektiven fått fäste i marken. Bilden av
dessa män, tyngda till jorden av sina
fruktansvärda chimärer, är visserligen en vision,
men framställd med en sådan övertygande
realism, att vi se den framför oss klar och
tydlig som en målning. Författaren till L’art
romantique stod ju också bildkonsten nära.
I den dedikation till Arsène Houssaye, som
inledde en grupp av prosadikterna vid deras
första framträdande i pressen, har Baudelaire
själv antytt, vad han velat ge i denna nya
form:
Vilken av oss har inte i sina äresjuka stunder
drömt om uppenbarelsen av en prosa, poetisk,
musikalisk, utan rytm och utan rim, lagom mjuk och
lagom motspänstig för att forma sig efter själens
lyriska strömdrag, drömmens vågrörelser,
medvetandets ryckvisa språng.
Det är framför allt ur upplevelsen av de väldiga
världsstäderna, ur korsningen av deras otaliga
förbindelser som detta efterhängsna ideal födes. Du
själv, kära vän, har du inte försökt att i en sång
tolka glasmästarens gälla skrik och på lyrisk prosa
ge uttryck åt alla de plågsamma ingivelser som
detta rop sänder upp mot våra vindskupor tvärs
igenom gatans seglande töcken.
Vid läsningen av prosadikterna får man
ofta dessa rader i minnet. Den nervösa
omkastningen från lyriskt drömmeri till den
fränaste realism kan nästan gälla som deras
signatur. Det psykologiska förloppet har
Baudelaire själv både analyserat och beskrivit i en
av sina berömdaste miniatyrer »Le mauvais
vitrier», som här återges i en något
förkortad tolkning. Det är just glasmästarens
genomträngande salurop, varom det talas i det
ovanstående citatet, som givit upphov till
denna egendomliga skiss med dess nästan
magiska sammansmältning av modern ironi
7 — Ord och Bild, 37\e årg.
och romantisk fabel, impressionistisk
gatubild och grotesk à la Goya. Den ger också
det starkaste uttryck åt den roll storstaden
Paris spelat för diktaren inte bara som
bakgrund i utsökta raderingar, där torrnålen
fångat de flyktigaste toner med
oöverträff-lig mjukhet och skärpa, utan lika mycket
som incitament för alla slags fruktbara
stämningar, alltifrån den vekaste ömhet till
besinningslöst hat. Storstadsbon är
nervmänniska, och hans överspända nerver brista
ofta sönder med samma skärande missljud
som den arme glasmästarens fönsterrutor.
Men det är inte alltid Baudelaire betraktar
staden och dess invånare med irriterade
ögon. Han hatar visserligen glasmästaren,
som ropar ut sin vara i fattigkvarteren utan
att äga romantikens färgade glas, som låter
oss skåda livet i skönhet. Men för sina
grannar och olyckskamrater hyser han en djup
sympati, en förtegen ömhet. I deras
ensamma öden återfinner han sitt eget, och med
kärleksfullt valda ord reser han deras
minnesmärken. Där är den avdankade gamle
gycklaren, som dragit sig tillbaka till
utkanten av ett larmande nöjesfält och stum,
orörlig, utblottad på allt lyssnar till stojet och
glädjen —• på samma gång en symbol för
den ensamme diktaren, som överlevat den
generation, vars gyckelbock han varit, och som
nu utan vänner eller anförvanter grubblar
vid sitt tomma kyffe, dit ingen söker sig in
(Le vieux saltimbanque). Där är den
gamla, av åren härjade gumman, som vill göra
sig rar för ett litet vackert barn, som hon
älskar, men med sitt fula ansikte bara får
den lilla att skrika av förskräckelse, tills
lion måste dra sig tillbaka i sin eviga
ensamhet (Le désespoir de la vieille). Där
är de stolta gamla kvinnor som sett bättre
dagar, förnäma ännu i sin fattigdom, som
skalden mött vid de stora parkernas
gratiskonserter och vilkas skygga, tappra öden
han läst i de djupa ögonen (Les veuves)
och som han också besjungit i en av sina
skönaste dikter »Les petites vieilles», där
denna strof ristar samma ädla profil som
prosadikten:
Celle-là droite encore, fière et sentant la règle,
Humait avidement ce chant vif et guerrier;
Son æil parfois s’ouvrait comme l’oeil d’un vieil aigle.
Son front de marbre avait l’air fait pour le laurier.
Dikten är tillägnad Victor Hugo;
medkänslan för samhällets olycksbarn, som
Baudelaire genom sin bittert ensamma ungdom
97
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
