Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - »Den moderna andan» — i fransk lyrik. Av Erik Blomberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
j;Den moderna andans — i fransk lyrik
Av Erik Blomberg
RAN S K VERS har väl
egentligen aldrig stått på samma höjd
som fransk prosa. Det galliska
lynnet är för klart, för
genomskinligt, det älskar alltför mycket den
plastiska konturen och den fasta gränsen
för att riktigt kunna hänge sig åt det
lyriska ljusdunklet, åt de innerliga
känslornas tonspel. Dikten blir för fransmannen
lätt en lek med ord, hans lidelsefulla
formintresse för honom vilse, och han tappar
ofta bort sig i konstfulla arabesker. Det
gäller inte minst om våra dagars franska
lyrik, som exemplifieras — må vara alltför
ensidigt — i den nya upplagan av en
antologi, som utger sig för att representera den
verkliga modernismen i Frankrike alltifrån
Baudelaire till de yngsta dadaisterna:
»An-thologie de la nouvelle poésie franqaise.»
Utgivaren har otvivelaktigt rätt däri, att det
är romanen som tilldrar sig det största
intresset i modern fransk litteratur. Men han
anser likafullt att det inte är den, utan
lyriken, som ger tidens moderna innehåll,
»1’esprit moderne». Begreppet låter sig
svårligen definiera, men inom versen tar den
nya andan sig uttryck i en frigörelse från
formens herravälde. Den förste som
verkligen gjorde sig till suverän över orden
var Baudelaire, och hans efterföljare:
Rimbaud, Cros och Mallarmé fortsatte
befrielseverket. Orden, syntaxen, meningen, blev
nu definitivt poesiens slavar i stället för
tvärtom. Därför få dessa 1800-talsskalder
inleda antologin, och därom är endast gott
att säga, men hur stämmer det egentligen
med företalets förklaring, att inga
symbolister medtagits, emedan symbolisterna aldrig
deltagit i utvecklingen och i själva verket
Anthologie de la nouvelle poésie frangaise. Editions du
betecknar avslutningen på en epok. Är då
inte ens Mallarmé symbolist? Att Henri de
Régnier och Comtesse de Noailles uteslutits
som alltför traditionella kan ju anses
konsekvent ur modernistisk synpunkt, ehuru
deras insats säkerligen är gedignare och
varaktigare än åtskilliga av de utvaldas, men
att Verlaine, Rimbauds vän, och vid sidan
av Baudelaire Frankrikes störste moderne
lyriker, ratats och det av samma skäl,
förefaller misstänkt, desto mer som hans
lärjunge Germaine Nouveau fått komma med.
Ar orsaken helt enkelt den att Verlaines
djupa, sjungande violinton skulle komma
tomheten i några av de ungas artistiska
marknadstrick att ljuda dubbelt ihålig? Att
däremot Verhaeren tagits med får väl skrivas
på hans universalism, hans dyrkan av
maskinen, den moderna tekniken, den nervösa
nutidsrytmen, element som alla ingå i den
yngre franska turistlyriken men som i en
dikt som La conquëte talar med en
mycket grövre och mäktigare stämma:
Et les voici tanguer, sur leurs vaisseaux, ces
hommes,
Dont 1’àme fit Paris, Londres, Berlin et Rome,
— Prëtres, soldats, marins, colons, banquiers,
savants —
Rois de 1’audace intense et maitres de 1’idée
Qui projettent les traits de leur force bandée
Aux buts les pius lointains des horizons vivants.
O les clairs voyageurs qui vont pareils aux dieux[
Le monde entier est repensé par leurs cervelles;
Iis enserrent la terre en des routes nouvelles,
Joignent les Océans et conquièrent les cieux.
Un fil d’airain chargé de sonores paroles
Vibre dans 1’étendue — et les pensers s’envolent
De l’un à l’autre bout de 1’univers dompté;
Toute la vie, avec ses lois, avec ses formes,
— Multiples doigts noueux de quelque main enorme —
S’entre’ouvre et se referme en un poing: 1’unité.
sagittaire. Chez Simon Kra. Paris.
99
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
