Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - »Den moderna andan» — i fransk lyrik. Av Erik Blomberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
>Den moderna andans
i fransk lyrik
skola, om man nu kan använda ett sådant
begrepp om fria resenärer. Den sistnämnde har
i sina konstfulla tågverser genom själva
rytmen och ordmusiken tolkat hjulens och
skenornas sövande dunk och skapat en
vaggvisa för orientexpressen, suggestiv som
ordramsan i en gammal vaggvisa.
I längden verkar dock denna på alla
djupare känslor och tankar blottade turistpoesi
lika tröttande som det monotona skramlet av
rullande järnvägshjul. Den är alltför
mekanisk och i sitt jäktande efter nya
verklighetsintryck alltför verklighetsfrämmande.
Älskvärt respektlöst bohemeri kan ge både
njutning och vila, men det bör inte förvandlas
till estetiska system. Då blir det bara tråkigt.
Här kommer en ny romantik helt enkelt, men
så mycket ytligare än den gamla. Den har
inte mycket mer än exotismen gemensam.
Och ali romantik utan ideer blir steril, en
1’art pour 1’art-konst, stilövningar som sluta
i den meningslösa grotesken, den rena
abra-kadabran. Det är också vad den franska
lyriken har gjort i och med dadaismen och
besläktade från det moderna måleriet
inspirerade riktningar.
Originalitets jäktet utmynnar antingen i ett
rent sammelsurium, som denna vers av
Georges Ribemont-Dessaignes, »Théophile»:
Dieu en habit caporal dit à Dieu en habit
berlingot
Qui
Les jambes en chapeau perles disent au ventre
perroque
Il y a un certain nombre de choses
Dieu en veste à pellieules à Dieu en harpe moisie
Je n’ai jamais vu nu
eller i en musikalisk pojkaktig banalitet som
i »Chanson» av Philippe Soupault:
Monsieur Mirois
marchand d’habits
est mort
hier
soir
à Paris
Il fait noir
il fait nuit
il fait nuit noir à Paris.
Låt oss hoppas att denna nätta lilla
versstump må bli dadaismens epitafium.
Utgivaren av den stora versantologin över »den
moderna anden» har visserligen gjort sitt bästa
för att förlänga dess livstid genom att till
övermått representera de olika anhängarna
och förse dem med panegyriska ingresser.
Han har ju emellertid inte kunnat alldeles
utesluta den verkliga lyriken, som ger något
av tidens djupare vilja. En äkta konstnär
som Francois Mauriac ställer hela denna
fäsörkonst i rätt belysning. Hans bibliska
dikter ha trots den ganska traditionella
pastichstilen en bröstton, som låter de andras
jazzmusik skrälla dubbelt ihålig. De visa att
den moderna franska dikten1 inte enbart
skattar åt efemära moderörelser, som i själva
verket endast betyda ytliga och vanmäktiga
försök att med saxofoner och andra
»moderna» instrument överrösta dånet av den
fordrande stämma som verkligen är tidens.
IOI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
