Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - A. E. Housman. Av Johannes Edfelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A. E. Ho ti s m a n
Detta är hemligheten med Housmans
tjuskraft : hans enkelhet. Man kan kanske läsa
både en och två dikter av honom utan att
lägga märke till, hur genial den i själva verket
är. Så småningom förbluffas man över den.
Sist slutar man med att finna den naturlig
—• för Housman. Det finns i hans poesi få
rader, som man inte skulle kunna framsäga
med den mest alldagliga min i världen.
Housmans konst är, att hans enkelhet aldrig blir
banalitet. Mirakler ske.
Innehållet i A Shropshire Lad (och f. ö.
också i Last Poems) är, som av namnet
framgår, i viss mån bundet till en bestämd bygd.
Det är ju i England lika litet som t. ex. i
Sverige något ovanligt med poetisk
kartläggning av olika landskap. Ur dessa
miniatyr-artat korta dikter, som kunna avhandla så
skilda ting som fotboll, soldaters drill,
årstidernas växling, plöjning, sådd och skörd,
lantlig älskog och vänners självmord, och
som kunna anta spökballadens, epigrammets
eller elegiens form, stiger också den starkt
förnimbara doften från ett landskap. Men
dessa dikter besitta inte bara den ytliga och
tvivelaktiga egenart, som ligger i det
poetiska annekterandet av en viss geografisk
domän, vars klingande ortsnamn man med god
effekt exploaterar. Housmans originalitet är
självfallet en temperamentets. Alla hans
dikter äro stämda i en tonart, som är helt hans
egen. En »pojke från Shropshire» talar, och
hans röst är inte mindre intensiv och av
särskild klang, därför att han inte skriker högt.
Dessa dikter ha sin egen timbre, sin egen
tungsinta charm. Det finns knappast en dikt
i A Shropshire Lad eller Last Poems, som
inte, direkt eller indirekt, med hån eller
upp-givelse, med sorg eller längtan, med leda eller
trots talar om förintelse och utslocknande.
Det kan sägas om Housman, att han
stirrat sig blind på förgängelsen. Som Buddhas
blick är fäst på naveln, så är Housmans
blick ständigt fäst på själva döden. Med en
trumpen och hopbiten uppmärksamhet har
han, ohjälpligt trollbunden, virat kanske
alltför många kransar åt denne potentat, som
visserligen alltid behåller sista ordet. Man
blir faktiskt bragt ur fattningen en smula,
då man finner någon enstaka dikt av
Housman, som inte, öppet eller förtäckt, handlar
om lövfallstid och dödens pust. Det är som
hade den kommit med av misstag. Förråder
Housman bristande generositet gentemot
livet? Kanske. Men otvivelaktigt är, att denna
tanktfullt idisslade förgängelsekänsla ger
hans dikt dess ryggrad, dess oerhört fasta
struktur.
Han kan skriva så mörka och bittra
strofer som dem om The Culprit eller dessa om
sin egen själ:
Be still, my soul, be still; the arms you bear are
brittle,
earth and high heaven are fixt of old and founded
strong.
Think rather, — cail to thought, if now you grieve
a little
the days when \ve had rest, o soul, for they were
long.
Men loved unkindness then, but lightless in the
quarry
I slept and saw not; tears feil down, I did not
mourn ;
sweat ran and blood sprang out and I was never
sorry:
then it was well with me, in days ere I was born.
Aspekten kan ändras; grunddraget,
författarens signum, förblir detsamma. Många av
dessa dikter tala ett gripande språk om
ensamhet och leda, och ibland kan denna känsla
söka sig uttryck, som i sin torra och fräna
konkretion närma sig det pinsamt groteska:
Yonder see the morning blink:
the sun is up, and up must I,
to wash and dress and eat and drink
and look at things and talk and think
and work, and God knows why.
Oh often have I washed and dressed
and what’s to show for ali my pain?
Let me lie abed and rest:
ten thousand times I’ve done my best
and all’s to do again.
Detta är »spleen», om man så vill.
Åtminstone kalla starka och beskäftiga människor
det så. Men den är utan fadd flabbighet; den
har djupnat till en sorg, som är äkta. Den
är en bergtagens svårmod, en melankolikers
tungsinta övermått av kännedom om själva
upprepningens dödande tyngd, ledans
högmålsbrott, Ixions hjul. Men den har inte
blivit något opiat, och Housman är nog
kraftig att ofta resa sig ur modlöshetens
gung-fly, som vill suga en ned, förlama och
upplösa. Man behöver bara läsa dikter som
To an Athlete dying young, Fancy’s Knell
(slutdikten i Last Poems) eller kanske allra
helst Housmans kärleksdikter för att inse
detta. Dessa andlöst intensiva, retorikfria,
plastiska och sonora strofer äro inte skrivna
103
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
