- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiosjunde årgången. 1928 /
104

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - A. E. Housman. Av Johannes Edfelt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Johannes Edfett

av en deciderat »træt mand», det framgår med önskvärd tydlighet:

If truth in hearts that perish
could move the powers on high,
I think the love I bear you
should make you not to die.

Sure, sure, if steadfast meaning,
if single thought could save,
the world might end to-morrow,
you should not see the grave.

This long and sure-set liking
this boundless will to please
— oh, you should live for ever
if there were help in these.

But now, since all is idle,
to this lost heart be kind,
ere to a town you journey
where friends are ill to find.

Med den mest energiska lust i världen kan man inte tala om någon »utveckling» i
Housmans produktion. Redan dess kvantitativt ringa omfång kunde förbjuda tanken på
något dylikt. Sådan han är i A Shropshire Lad, sådan ter han sig i Last Poems. Ämnena äro
likartade; tonen och tekniken likaså. Den mörka synen, den osentimentala sensibiliteten, den
rättframma men aldrig överdrivna spontaneiteten ha hållit i sig med åren.

»Blygtförnäm», det ordet uppfann visst Fröding. Det kunde passa in på Housman. Det behöver inte för det nödvändigt betyda, att man gör smånäpen kammarpoesi. I den moderna engelska dikten har Housman för en framtid förbundit sitt namn med en epok, ur vilken ljuda också Thomas Hardys kärva och irriterade stämma, Rupert Brookes skälvande och betagna ynglingaröst och James Elroy Fleckers
konstrikt avvägda ordflöde.1 Housman är värd att lyssna till. Hans stämma är ren och klar och full av mänsklig värme, mild skepsis och tolerant etos i samma andedrag. Det finns många, som ha större lungkraft och omspänna långt större register. Housmans begränsning är hans styrka, och för dem som ha tid och råd att lyssna och vilja att ge sig till tåls, när de hesa och högljudda basunerna skrälla, för dem har han säkert något på hjärtat, något av vikt.

I ett förord till sina Last Poems skriver Housman: »- - Jag kan inte längre vänta att åter intagas av den oro, under vilken jag de första månaderna 1895 skrev större delen av min förra bok, och i själva verket skulle jag inte heller rätt kunna motstå den, om den återkomme — —».

Exit. Men hans sång skall inte alltför snart dränkas i årens Lethe. Näppeligen kan en åldrig mans avsked till de muser, som få ha tjänat med större grannlagenhet, formas med lättare grace och ädlare sorg än i följande rader, stora, böljande och länge klingande som ekot av en grekisk kör:

We’ll to the woods no möre,
the laurels all are cut,
the bowers are bare of bay
that once the Muses wore;
the year draws in the day
and soon will evening shut:
the laurels all are cut,
we’ll to the woods no more.
Oh we’11 no more, no more
to the leafy woods away,
to the high wild woods of laurel
and the bowers of bay no möre.

1 Av Housmans dikter finnas översatta fyra av Gunnar Mascoll Silfverstolpe (i Vers från väster)
och två av Sten Selander (i Staden). Om Thomas Hardy och Rupert Brooke se uppsatser i Ord och
Bild av Ida Buergel-Goodwin (1912 s. 433) och Estrid Linder (1916 s. 654).

104

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:59:07 2016 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1928/0124.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free