Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ikaros’ förvandlingar. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ikaros f örv and lin g ar
Av Olle Holmberg
I.
riIGFRID LINDSTRÖM börjar sin
s*^ I bok De besegrade med att likna de
I ? dikter han skriver vid såpbubblor
V–-/ som fly opp mot skyn, skimra en
stund i det blå, spegla jord och himmel och
poetens egna mjåltsjuka drag, men till sist
spricka sönder med en knäpp och falla ner
som lite svidande lödder i ögonen. Dikten är
nog bra, men bilden kunde ha varit
trognare. Av bubblans lätta glidflykt, blanka hud
och sfäriska fullkomlighet ha Sigfrid
Lindströms artistiskt arbetade och grundligt
genomtänkta poesier ingenting. Snarare skulle
man jämföra dem med stenar som med våld
brutits ut ur motsträviga schakt, slipats
länge och mödosamt tills facetterna gnistrat
i den skrovliga grundmassan, av sin egen
vikt dragits mot jorden men då och då på
trots mot tyngdlagen i en hög båge slungats
upp över konstnärens huvud.
Men nog med bilder. Boken handlar, som
redan titeln låter förstå, om en del figurer
som det har gått illa för, antingen för oturs
skull eller därför att det har varit deras öde
eller också på grund därav att de ha
begärt alltför orimliga favörer av Fama. Det
är Ikaros, som ville flyga till himlen men föll
ner på en gödselhög; det är Filoktetes, som
tänkte erövra Troja men fick sura ben och
lämnades kvar på Lemnos; det är Don
Qui-jote, som skulle slå ihjäl trollen men slog
sig själv mot väderkvarnsvingarna tills han
hade bulor i pannan; det är pilgrimen, som
var på väg till den heliga graven, men blev
trött och törstig innan han kom fram och
satte sig ner i ett värdshus, som han till slut
övertog för en sparad slant. Då och då,
berättar Sigfrid Lindström, kommer det
färdemän förbi med ränsel på ryggen och stav
i handen och med blicken riktad mot löftets
land. Vad det blir av dem är svårt att
såga-En och annan tröttnar väl och vänder med
smärta under ögonlocken hem igen;
somliga supa sig fast på härbärget och anse sig
må bra; några komma tillbaka och säga att
de redan ha varit där de skulle. Värden hör
avundsjukt på och hoppas att de narras
en-smula.
Alla dessa historier och några till
berättar Sigfrid Lindström. Han berättar dem så
att vi lyssna. Det är heller inte bara för en
kuslig förströelses skull som han svänger
med speglar och porträtter, utan också av
den nobla ambitionen att helt enkelt tala
sanning. Låt oss inte ljuga bort fakta,
säger han ungefär, ty lögnen kan nog vara
bra ibland, men i längden tar själen skada,
av den. Pass på, nu öppnar jag
kaleidoskopet, så ska ni få se en smula av »wie es
eigentlich gewesen».
Så sätter poeten in sina bilder. Den första
föreställer arbetet. Det är en proletär som:
sjunger texten, en sorts kosmisk proletär, på
platta och valkiga fötter trampande gatorna,
i det kvarter som heter Universum:
Lik Sisyfos är jag, dömd till att vältra ett tungt
och glödande flyttblock, solen, till himlens höjd,
och sen hålla mot, så det rullar neråt lugnt
och dagen blir lång nog för tanklösa gudars fröjd.
Lömskt är du, solljus, lömskt som lyktgubbars bloss;
i levnadens gungfly dränkas vi, utan skuld.
Från himlen ville jag rycka din skiva loss
och kasta den bort som ett mynt av förfalskat guld.
Nästa bild har kriget till ämne. Det
betyder ingenting att Sigfrid Lindström har
översatt de beledsagande stroferna från
Le-nau; hade inte Lenau skrivit dem förut, så.
skulle han ha författat dem på egen hand.
Sigfrid Lindström: De besegrade. Stockholm, Hugo Gebers förlag.
Hjalmar Gullberg: I en främmande stad. Dikter. Stockholm, P. A. Norstedt & Söners förlag.
105
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
