Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G■ Laurin
inför en omedelbart förestående död? Väl
kan man under normala tider med smärtsamt
vemod besinna de gripande orden i »Dödens
ängel»:
I gån och sucken, som duvor sucka,
för morgondagen, som I ej sett;
då oförtänkt, som en fallets lucka,
sig jorden öppnar för er med ett —
och I forsvinnen
i plötsligt nedan —
och edra minnen
försvinna sedan —-
och nytänd måne ur silversky
ser andra komma — och andra fly.
Och det kan vara hemskt nog med den
tanken. Men det skall särskild styrka till för
att ej falla ihop som Claude Vallée inför
säkerheten att inom tjugufyra timmar vara en
köttslamsa med det avhuggna huvudet i en
hög sågspån.
Rörande var den ringdans, varmed stycket
började och med vilken de medspelande sökte
döva hungern och oron. Vi äro hela tiden i
vetenskapsmannen, medlemmen av
nationalkonventet Jéröme de Courvoisiers hem. En
fredlös girondist Claude Vallée, jagad genom
hela Frankrike, kommer till oerhörd häpnad
instörtande i rummet. Man hade nyss hört
om att han dödats, och Madame Sophie de
Courvoisier — fru Pauline Brunius, som i
hemlighet älskat honom, hade varit djupt
förtvivlad över att icke då han levde ha skänkt
sig helt åt honom. Redan risken att han gömt
sig hos familjen Courvoisier är oerhörd.
Husets herre kommer hem. djupt nedslagen över
mötet i konventet, där Dantons öde avgjordes.
Han hade avhållit sig från att rösta, ehuru
han ansåg dödsdomen upprörande. Han visste,
att han blev misstänkt redan genom att icke
rösta och förebrådde sig dock att icke
öppet ha protesterat. Vilken ohygglig följd
av samvetsfrågor ligger icke redan i detta!
Nu får han genom sin vän Lazare Carnot —
hygglige svartskäggige Sadi Carnots också
hygglige farfar — några falska pass, som
han lämnar åt Claude, och Madame Sophie
blir så gripen av sin makes enkla storslagna
offer av liv och lycka, att hon stannar hos
honom, låter Claude löpa och inväntar
tillsammans med sin make döden.
Främst stod Nils Arehn. Han framställde
vetenskapsmannen ej som något matematiskt
dygdemönster, det var en stor människa med
ögonblick av svaghet men med en
imponerande själsstyrka, som växer fram i
vördnadsbjudande men ej omöjlig storhet. Jag blev
djupt gripen av hans dämpade men levande
skildring av Dantons fall i konventet, när de
terroriserade smögo sig ut skamflata och
skrämda.
Fru Brunius hade fått verklig ädelhet över
typen och fann uttryck av rörande smärta, då
hon fick höra talas om Claudes död. Denne
spelades av herr Edvin Adolphsson, och han
hade riktigt fått fram det vilddjursartade i
den fredlöse mannen; men han borde under
vistelsen i hemmet blivit litet lugnare, låtit
raka sig och räta på ryggen och ej smyga
omkring i salongerna som mellan skogssnår
i Les Landes.
Summan av det hela var, att Oscarsteatern
gav en väl uppsatt, på alla händer väl spelad
pjäs av högt värde.
Romain Rolland fick i det välbyggda
stycket in sin egen naturliga ädelhet, och detta
höjde våra hjärtan, trots ali »frihet» och
allt folkvälde i pjäsen och trots att
förskräckelsens konung var det enda rojalistiska.
C andida såg jag för tjugu år sedan på.
Dramatiska teatern. Det var en av mina
första teaterkvällar i den nya byggnaden. Jag
skrev om detta »behagliga» stycke av
Bernard Shaw i denna tidskrift, och nu då jag
återsåg skådespelet på en
mönsterföreställning på Oscarsteatern, har jag ingen
anledning att ändra mig, då det gäller min
uppfattning av hjältinnan, Candida själv. Hon
är en av de obehagligaste, kvinnorna i
världslitteraturen, snusförnuftig och snustorr,
okvinnlig och ofinkänslig. Shaw tycks
verkligen vara så »idealisk», att han ej ens vet
vad kärlek är, ja inte ens tyckes ha reda på
det som kallas för sexualitet. Det är ej
uteslutet, att han själv tycker om sin hjältinna.
När hon, efter att både dumt och hjärtlöst ha
marterat sin hygglige make prästen, får höra,
att hon har att välja mellan prästen och
skaldeynglingen, för vilken hon koketterat, har
hon den oförsyntheten att säga sig välja
prästen såsom varande den svagaste, och man
häpnar över att Morell inte ger henne
respass. Men skilsmässan lär ju vara ganska
svåruppnådd i England och passar sig kanske
absolut inte för en präst. Men herregud en så
trevlig och rar prostinna jag eljest hade
skaffat mig, om jag varit han. Candida är
en etisk flirt, och det är någonting av det
allra rysligaste och det som Gud tycker
alldeles särskilt illa om.
Som Candida var fru Pauline Brunius
»hemskt» bra. Hennes vackra röst hade en
124
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
