Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
Mrs Farren—Concordia Selander, Shirley Pryde—Ester
Roeck-Hansen.
Fot. Almberg &• Pyeinitz.
Seen ur Livets g ån g.
Shirley Pryde — Fru Ester Roeck Hansen
är en fattig bildad flicka, som hjälper till i
hemmet hos den goda Mrs Farren — fru
Concordia Selander och i hemlighet älskar
husets son Martin Farren — herr Ragnar
Ar-wedson — på ett mycket riktigt sätt
engelsk och morsk —, vilken är förlovad
med Muriel Hanbury, en ytlig flicka, bra
gripen i sin själiska torrhet och intighet av
fröken Maja Gadelius. Unge Martin gör på
sitt kontor ett tillgrepp och för att rädda
honom från fängelset ger sig Shirley för en
natt åt Mr Lomax — herr Harry
Roeck-Hansen. Gjorde hon rätt? Här blev ett intressant
ämne för diskussion, och det diskuterades
redan om denna icke så lättlösta fråga i
själva pjäsen. Man känner på sig, att om
frågan reellt föreligger är den mera kvistig
än vad beskedligt folk tror. Emellertid
misslyckas hennes offer. Martin anmäler sig
själv och genomgår sitt fängelsestraff. Några
år efter återkommer han och upptäcker med
den oerhörda svårighet, som romaner bruka
förutsätta, att Shirley älskar honom, och man
får hoppas, att stjälandet och även fariseis-
men ha så pass gått ur honom, att han ej
alltför ofta är svartsjuk på Mr Lomax.
Stycket var bra spelat över lag. Mr Lomax
var hård på ett trovärdigt vis. I moderns
roll kom fru Selander upp på ett högt plan.
Det var en mor, ur vilken kärleken och
pliktkänslan lyste, och hon var lika naturlig som
vördnadsbjudande. Fru Selander kom med
äkta konst. Aftonens stora seger var fru
Ester Roeck Hansens. Hon har förut gjort
bra roller men kanske verkat väl
bunden, hård och kall. Här som den
rättänkande, rätlinjiga, av sin kärlek driven till det,
för vilket hon särskilt fasade, blev hon så
full av intensitet och styrka, att man satt och
tänkte: Vi ha fått en ny ypperlig
skådespelerska. Och det var ej endast några scener
av lyckat spel, det var ett mäktigt grepp på
hela figuren, en helgjutenhet, som gjorde
hennes skapelse till konst.
På Musikaliska akademien hade gamla
Intima teatern, Strindbergsteatern, i november
och december minnesföreställningar. Det var
tjuguårsminnet av Strindbergsteaterns
öppnande som firades. Tänk att det då fanns
en teater, där man dag ut, dag in under tre år
spelade uteslutande Strindberg! Om man
varje teaterafton — de få väl räknas till
trehundra på ett år — skulle besöka en
Strindbergsföreställning, skulle det taga mer än
ett decennium av oavbrutet teaterbesökande
för att få se alla de
Strindbergsföreställningar, som äro givna i Stockholm. Det är en
av de ohyggligaste mardrömmar man kan
tänka sig att vara tvungen att vara med om
alla Strindbergsföreställningar. I alla
händelser har jag under det kvartsekel jag i
denna tidskrift skrivit om teater haft rika
tillfällen att se Strindberg, och om någon av
de anmärkningar som under de senare
årtiondena riktats mot vårt teaterliv är orättvis,
så är det klagan över att Strindberg icke
givits tillräckligt. Man har en känsla av att
vår store, i innersta hjärteroten osanne och
osunde, intensive och snillrike dramatiske
författare givits så ofta, att han står oss upp
i halsen. Ledsamt var det också att se de rent
realistiska styckena i den torftiga
uppsättning Musikaliska akademien kan tillåta. Det
räckte ej med ett facsimile i programmet av
Strindbergs brev till August Falck med
orden: »Broder Falck! Jag tror vi äro på
avvägar och svikit oss själva och vår uppgift
12 6
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
