- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiosjunde årgången. 1928 /
127

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Stockholms teatrar

- att förenkla det materiella bagaget. Med
enkel uppsättning vinner man mera lugn på
scenen, får litet confort och behaglighet
bakom kulisserna, som de stackars
skådespelarna behöva.» Själv tycker jag hjärtlöst
tvärtom. Det vackraste i dessa
Strindbergsföreställningar var den outtröttliga, genom
decennierna varande ideella
Strindbergsentusiasmen hos herr August Falck, fru
Manda Björling och fru Anna Flygare. Det
är efter offer och ihärdighet kärleken måste
dömas, och en stark kärlek inger respekt hos
naturliga människor.

Fru Flygare spelade ammans roll i
Fadern, så att den blev både rörande och
upprörande.

Det är i dessa teateröversikter och i den
dagliga och den periodiska pressen för övrigt
så ofantligt mycket skrivet om dessa
Strindbergspjäser, att mången får en känsla av att
icke orka mera. Senast har i en grundlig
artikel i föregående nummer av denna tidskrift
en annan penna skrivit om gamla Intima
Strindbergsteaterns föreställningar och
skådespelare.

En vinterafton 1891 på Hotel Continental i
Paris hade 1’Association des étudiants
anordnat stor fest. En ståtlig vaktmästare med
halskedja uppropade under min oerhörda
förbryllelse vid dörren mitt obetydliga namn
inför en imponerande samling herrar och
damer. Republikens president Sadi Carnot, iförd
hederslegionens storkors, smålog med
allmännelig mildhet i sitt korta svarta skägg, men ett
par gamla herrar, Pasteur och Renan,
imponerade mest på min studentvördnad. Bland
damerna var det en ung tjugutvåårig, med mig
just jämnårig blondin i svart klänning och
med en diamanthalvmåne, »där barmens våg
sig delar», som det roade mig att titta på
ännu mer än på Ernest Renan. Det var
Yvette Guilbert. Hon var då avgud för
studenterna. Åtta år efteråt såg jag henne under en
timme på Svenska teaterns seen, sjungande
sina visor. Hon var då iförd vit
sidenklänning och långa svarta handskar. Hon frågade
sin intervjuare intresserat om två saker, dels
vad svenskarna hade för religion — en
undran som visar hur verkligt allmänbildad
den utmärkta Montmartre-sångerskan var,
hennes kolleger hade mindre vetgirighet, då
det gällde religiösa problem, — dels frågade
hon, huruvida svenske konungen tyckte om

Yvette Guilbert.

visor, vilket väl närmast syftade på
dekorationen Litteris et artibus. Nu hösten 1927
inskred hon, denna gång på Musikaliska
akademien, iförd en ståtlig dräkt i grönt och
guld. Hon kom som den franska visans
drottning, klok, kvick och mänsklig.
Intellektuali-teten håller en ung, men den fås ej på
apoteket. Yvette har något särskilt franskt. Hon
är, skulle man kunna säga, sage, gauloise et
si intelligente, de tre specifika franska
egenskaperna av klok besinning,
sammanhängande med naturen genom sexualiteten och den
fria lyftande glädjen åt att känna sig ha
tankens och tungans vighet. Alla nyanserna av
den franska visan, från medeltidens naiva
och åskådliga sånger genom kvick
1700-tals-och sentimental 1820-tals-lystenhet fram till
la chanson rosse, den fräcka visan, som
omkring år 1900 levde på Montmartre,
behärskar hon, och inte minst den sista, där
Yvettes egenskap att vara något »peuple» särskilt
kommer till sin rätt och där schulthess’ska
lexikonets F = familjärt och P = lägre språk
icke räcka utan behöva utökas med ett
dic-tionnaire d’argot, där endast den relativt
oskyldige kan finna sig till rätta. Man njöt
av det äkta i hennes konst, av den1 underbart
utformade diktionen, av måttan i spelet och
först och främst av den konstnärlighet som
präglade allt. Kanske hade jag denna gång
mest behållning av den gamla franska naiva
medeltidssången Le voyage de Joseph et

127

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:01:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1928/0147.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free