Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Lau r i n
Marié à Bethlehem, så lakoniskt realistisk
med sin urfranska samhällssatir.
Oh Madame 1’Hètesse, dit la vierge à genoux,
sensible à ma détresse, recevez-nous chez vous.
Excusez ma pensée, je ne la puis cacher,
ètes trop avancée, trop prëte d’accoucher,
Då ropar nattvakten: »Il est dix heures»,
och de olika timslagen upprepas sedan med
dramatisk verkningsfullhet till den stora
stunden, då julens jubel över Frälsarens födelse
av- och utlöser ångeststämningen.
Den glada blonda begåvade flicka, jag såg
1891, visade sig vara ännu märkvärdigare än
i ag då trodde. Hon hade mycket av det bästa
i Frankrike i sin egen själ.1
Jag hade icke en aning om, att ett så flitigt
och givande umgänge, så angenämt också,
förekom mellan poliskonstaplar och
»deckare» å ena sidan och de brottslingar de hade
att göra med å andra, som fallet tyckes vara
i Scotland Yard. Humor ger och erhåller
sympati.
Mysteriet Milton av Edgar Wallace
tyckes vara den europeiska märkvärdigheten
inom detektivdramats område. Jag såg den i
somras hos Reinhardt i Berlin. Hur länge den
har gått i London och överhuvudtaget i den
anglosaxiska världen känner jag ej. Den
kallas där för »The Ringer». Intresset ligger i
att man icke vet, var den store boven
befinner sig. Man gissar på att det möjligen
skulle vara en viss Maurice Meister — herr
Sture Baude. Maurice Meister låter litet
franskt-tyskt, och han var till och med så
otäck, att han hade fruntimmersförhållanden.
Ja, det kan ju icke förnekas, att det är
synnerligen betänkligt att förföra unga flickor.
1 Se Ord och Bild 1899, sid. 115: Yvette
Guil-bert av Carl G. Laurin.
Hur djupt fallen han var antyddes av att
han alldeles onaturligt njöt av bättre
pianomusik. Denne var den osympatiske boven
och advokat till yrket. Den sympatiske boven
var polisläkare, hette Lomond och spelades
ar herr Ernst Eklund. Han var som jag
tror mig veta sexuellt oförvitlig men hade
eljest gjort allt vad man kan tänka sig. Det
sista man får vara med om var, hur han
mördade den otäcke pianoentusiasten. Det
märkligaste han utförde var ju icke
egentligen brottsligt. Det var att vecka efter vecka
kunna uppträda i lösperuk och lösskägg i
själva Scotland Yard, då det i allmänhet
icke behövs mer än en halv minut för en
alldeles otränad person att upptäcka lösskägg
på ljusa dagen. Men motsatsen är som bekant
en trossats i detektivromansreligionen. Han
hjälpte emellertid energiskt till att leta efter
sig själv, ty det var han som var the
Ringer, och pjäsen slutar med att han och
hans laggifta hustru försvunno genom en
lönndörr för att ägna sig åt nya förbrytelser.
Varken författaren eller publiken nändes
låta en så stor och oförvitlig brottsling
komma fast. Lustigt att mord i en detektivdram
som denna kunna tas så lugnt. De beskådas
med samma oberörda ro som Kasperfigurens
etiska oegentligheter eller som
äktenskapsbrott i en fransk sängkammarfars. Man
lägger dem ej på sinnet. Jag överraskade mig
själv med att känna sympati för f. d.
strafffången Samuel Hackitt. Det var en trevlig
humoristisk tjuv. Jag hoppas, att han kan
bryta sig ut ur fängelset så fort som möjligt.
Scotland Yard-herrarna sågo verkligen så
välvilligt på honom, att de måhända hitta på
någon utväg, så att han kan få göra nya och
lustiga brott. Jag gladde mig åt, att dylika
sympatikänslor, något framkallade av den
utmärkte skådespelaren Nils Lundell i denna
roll, hade väckts, ty jag märkte, att jag, då
det gällde engelska detektivdramer, höll på
att bli litet fariseisk.
128
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
