Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svensk essaykonst. Av Algot Werin. 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot IV er in
Thomas Mann och Paul Ernst, lämnade
under de mest tryckta åren helt dikten och togo
sig stora kulturkritiska uppgifter före, den
ene i »Betrachtungen eines Unpolitischen»,
den andre i »Zusammenbruch des deutschen
Idealismus». Tiden är problemfylld,
intellektuell, prövande och kritisk; den
tillfredsställes inte av »ren» dikt, utan vill ha
fakta och svar på alla sina frågor. I slutet
av sin uppsats om John Paris’ Japanböcker
(Typer och tänkesätt) har Torsten
Fogel-qvist tagit fasta på en i detta sammanhang
väsentlig sak. Han påpekar hur den
moderna romanen under 1800-talet nådde höjden av
teknisk fulländning, hur det för nya
författare i genren bara gällde att ta ett recept
och »låve til», att hitta på nya ämnen och
uppslag. Man kramade hjärnan och skrev på,
tills både författare och läsare blevo
utmattade.
Den så kallade uppfinningen tröt. Under senare
tid ha litet varstans i Europa de motivletande
yrkesmännens tillvaro hotats av sakuppfyllda lekmän.
Till dessa lekmän hör John Paris. Och dessa ha,
om de för övrigt äga stilistisk begåvning, en
uppenbar mission att fylla, då det gäller att återgiva
romanen det livsvärde, som höll på att gå förlorat
under esteticismens egid. När romanen åter blir ett
kulturdokument, baserat på livserfarenhet, samvaro
med människor, arbete, sakkunskap och praktik,
då är den åter på rätt väg. Vi ha hunnit tröttna
på de abstrakta och psykologiskt framspekulerade
romankonflikterna. Vi vilja veta något om det
verkliga livet och de verkliga människorna.
Inbillnings-fostrens tid är oåterkalleligen förbi.
Det är sant: en på fakta och upplevelse
direkt fotad skildring, den må framträda
som roman, memoarverk, reseskildring,
kulturkritisk avhandling eller essay, är för oss
värdefullare än alla fantasterier. Men tar
man ett steg till och ställer skriftställaren
definitivt över diktaren, så går man för långt.
Det finns en benägenhet hos tiden att
överskatta de speciella skriftställaregenskaperna
intelligens, erfarenhet och smak. Som ett
betecknande exempel kan man ta den hyllning
Thomas Mann adresserade till Ricarda Huch
på hennes 6o-årsdag (Bemühungen, 1925).
Mann hälsar sin kollega som »die erste Frau
Deutschlands», ja, som den mest betydande
kvinnan i Europa, samtidigt som han
placerar Selma Lagerlöf på ett lägre plan. Den
senare är visserligen en stor berättare, med
episka urinstinkter, men hon är inte
intelligent. Idéinnehållet i hennes böcker är
torftigt; allt vad hon har att komma med i den
vägen är en välmenande humanitarism.
Thomas Mann, som själv slitits mellan diktarens
och skriftställarens uppgifter, är således nu
beredd att offra Gösta Berlings saga för
Ricarda Huchs litteraturhistoriska arbete om
romantiken (ty det är detta och inte hennes
romaner som han värderar så högt). Är det
inte att ställa saken på huvudet? I nuvarande
stund skulle det inte falla någon in att räcka
lagern åt J. L. Heiberg och gå förbi H. C.
Andersen, därför att han var mindre
intelligent. »Die Romantik» är ett idérikt och
välskrivet verk, som läses i ett par årtionden av
litteraturkunnigt folk, men Gösta Berlings
saga är en dikt för alla, med vida större
livslängd.
Det finns sidor hos den florerande
kritiken som kunna stämma en betänksam.
Den drar säkerligen en och annan begåvning
ifrån litteraturen. Att skriva böcker är
under alla omständigheter ett riskabelt företag,
att skriva om böcker kan vara mindre
komprometterande och bjuda säkrare utsikt till
levebröd. Började den vittert intresserade
tjugoåringen i forna idylliska tider sin bana med
dikter i en poetisk kalender, så sänder han
nu litterära artiklar till en tidning.
Men det verkligt betänkliga är att boken i
nyare tid blivit en handelsvara, underkastad
en dyliks alla öden. Den omhändertages av
mäktiga förlag, den utpuffas med ali den list
som utmärker modern reklam, den lanseras
med överväldigande kraft. För tidningarna
har den blivit ett annonsobjekt, som man
räknar med. I detta vilda marknadsliv, där
boken är en affär, en vara, utbjuden med
samma bländande konster som tandpastor och
humbugsmediciner, är det som kritiken skall
försöka skapa en smula ordning. Det är en
besvärlig uppgift, och förutsättningen för att
den skall lyckas är att den avstår från att
själv åka med i karusellen. För att göra sig
hörd i larmet frestas kritiken att använda
stora ord och sätta högre betyg på en bra
bok än den egentligen förtjänar. Det går som
i skolan, där lägre vitsord än A i flit och
seder räknas som underbetyg. Det kan också
hända att kritiken ryckes med i den
utveckling som den moderna pressen undergår. Det
nutida dagbladet antar efterhand karaktär
av illustrerat magasin, familjejournal, av
neutraliserad politisk och kulturell färgton.
Under sådana omständigheter kan man
frukta att litteraturartikeln blir till en följetong
för den bildade allmänheten, medan den se-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
