Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tredje häftet
- Svensk essaykonst. Av Algot Werin. 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sveits k essay konst
kelgamla romanföljetongen kvarstår för den
mindre fordrande publikens räkning; att den
med andra ord upphör att vara egentlig
kritik och får ett underhållande syfte.
* *
*
Fredrik Bööks senast utgivna
essaysamlingar, Från åttiotalet och Resa kring
svenska Parnassen, avhandla var sin epok av
nyare svensk litteraturhistoria; den ena utgöres
av ett knippe studier om Snoilsky,
Strindberg, Ernst Ahlgren m. fl., som komplettera
framställningen av åttiotalet i Sveriges
moderna litteratur, den andra består av jämnt
ett dussin porträtt i helfigur av mera
betydande 1900-talsförfattare.
Mellan de två epokerna finns ett samband.
Åttiotalets litteratur fick — med undantag
för Strindberg — snart ett antikverat drag,
men den mentalitet som framgick ur dess
smältugn lever ännu kvar. Nittiotalets
landvinningar voro estetiska, dess lyrik bjuder
fortfarande ouppnådda mönster, dess
intresse för det provinsiellt pittoreska lever kvar
i våra dagars bonde- och småstadsromaner.
Men ser man till den andliga kulturen som
helhet, så har åttiotalet segrat, i bredd med
demokratien. »Lögnen» i Oskar Wildes
mening har ohjälpligt förfallit. Vi hylla
uppriktigheten som den höga dygden, vi
respektera det sanna i ett »mänskligt dokument»,
vi söka att uttrycka oss faktiskt och
rättframt, och vi äro litet generade för det
högtidliga och stiliserade, liksom vi äro rädda
för det romantiska. Litet var ha vi
ambitionen att framträda som sanningssägare och
cyniker. Våra poeter besjunga åter livets
»vardag» och sträva efter en viss simplicitet.
Åttiotalet går igen.
Med det perspektiv som tiden gett oss se
vi hur åttiotalssfären vidgar sig åt skilda
håll. Diktare av en tidigare generation
berördes av de nya idéerna; Snoilsky vände
sina tankar till den tjänande brodern, och
gammalliberalen Rydberg skrev tidens stora
sociala dikt, Den nya Grottesången. Det
följande skedets författare ha nästan alla
jäsämnet i sig. Kravet på öppenhet och
rättvisa lever hos Fröding, den etiska tendensen
finner man hos Selma Lagerlöf och Per
Hallström: hos den sistnämnde därtill
åttiotalets behov att avslöja samhället och
individerna, dess stränghet i kritiken, dess
bitterhet i satiren, hela dess moraliska indignation.
Det börjar redan te sig i viss mån
naturligt att betrakta åttio- och nittiotal i ett
sammanhang, som en epok, den sista betydande
i vår historia. Över den föregående tiden
var det något fruset och tvunget, det fanns
ingenting som sporrade talangen, ingen
vågade det oerhörda. Men så började vinden
blåsa från söder, luften blev ljum,
jordmånen lucker. Ett ungt geni satte in hela sin
brinnande själ på att skapa något nytt, och
hans exempel smittade. Ett moment av
tävlan och kamp kom till, och så var undret
där: en litterär högsommar. På närmaste
håll kunna vi här få en inblick i trolleriet.
Hur vitt åttiotalet sträckt sina verkningar
ser man klarare efter att ha läst Bööks bok
i ämnet, som helhet en av hans bästa
essaysamlingar. Särskilt briljanta äro uppsatserna
»Åttiotalslyrik», där Bååth, Gellerstedt och
Ola Hansson analyseras med den för
författaren egendomliga blandningen av skärpa
och bonhomie, och »Snoilsky och åttiotalet»,
vari skaldens förhållande till Ibsen, Brandes
och Strindberg utredes med en skicklighet
som inte lämnar något övrigt att önska.
På höjden av sin förmåga står Böök också
i Resa kring svenska Parnassen. Den är
skriven med fullkomlig virtuositet, men har
också en mera positiv förtjänst. Så som den nya
litteraturen här framträder, med det stora
materialet sovrat och klarlagt och med
dragen markerade, får man omedelbart en ökad
respekt för den. Åtminstone var det fallet
med undertecknad. Man behöver naturligtvis
inte gå med på Bööks alla domar, man kan
t. ex. tycka att Vilhelm Ekelund får för
mycket ros och Hjalmar Söderberg för litet och
att en eller annan blir väl hårt åtgången.
Man kan sakna någon i urvalet, t. ex. Gustaf
Hellström. Men vad betyder så till slut det?
En kritiker har sina tycken, han kan inte
tillfredsställa alla, men han kan väcka allas
intresse för de ting han talar om. Och det
gör Böök i ovanlig grad. Det är verkligen
med nytt intresse man vänder sig till den
epok som alstrat Vilhelm Ekelunds,
Österlings och Bo Bergmans lyrik, Ludvig
Nordströms Öbackaromaner och Hjalmar
Bergmans Wadköpingskrönikor, Siwertz’
Se-lambs, Sven Lidmans Köpmän och krigare
och Elin Wägners Åsa-Hanna.
Bland Bööks essayer andas de om Ekelund
och Lidman otvivelaktig respekt; annars
behandlas författarna merendels på ett
överlägset, lekande sätt.
167
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:01:36 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1928/0191.html
