Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svensk lyrik. Av Sten Selander. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk lyrik
på en gång lustiga och vackra bondbuketter.
Det hela har fått en strängare och rakare
linje, och skalden är själv med på ett annat
sätt än förut: han beskriver inte bara, han
talar mera ohöljt om sig och sitt. Ännu
tydligare kommer detta drag fram i en dikt som
den sällsynt vackra »På kustvägen».
Visserligen målar ordens mjuka fall här på en gång
sädens viskande i sommarnatten och rymdens
månlysta högtidlighet; men samtidigt som
dikten uttrycker den djupa, nästan religiösa
känslan av samhörighet med ett stycke
besjälad natur, är den en meditation över det
korta förgängliga livet, buren av hög och
rofylld besinning.
En dylik stämning, vilken så vitt jag vet
är något tämligen nytt hos Österling,
återkommer på flera ställen. Den juvenila gracen
och den ungdomliga förälskelsen i
yttervärlden äro inte längre vad som i främsta
rummet präglar hans dikt. Hela det
skälmska behaget hos hans tidigare lyrik kan
alltjämt blomma upp, som i »Ottegöken», där en
utsökt barnvisas luftiga lätthet förenas med
en suggestiv ordmålning av allt det trolska
hos sommarnatten, allt det som kommer oss att
tänka på Puck och Midsommarnattsdrömmen;
men då talar han inte längre för sig själv,
han återger världen sedd genom hans
lilla dotters ögon. Han1 är inte mera endast
en fri och sorglös poet; han är en man som
bundits på sin plats i generationernas kedja.
Men också medvetandet härom har sin
poesi. Och den kommer till tals flerstädes i
boken, så i »Ljungkransen», som med något
av ett antikt epigrams knappa pregnans ger
det evighetsperspektiv, vilket plötsligt kan
öppna sig bakom ett flyktigt ögonblick. Men
det definitiva avskedet från ungdomen måste
dock även på annat sätt påverka en skald av
Österlings kynne. Beröringen med den hårda,
kärva form av verklighet, som möter en man
i det nutida förvärvsarbetet, måste komma
den estetiska harmonin att brista och
idyllvärlden att springa sönder; den lugna,
lyckliga ro, som krävs för att skapa idyller, måste
ge rum för hårdare spända sinnestillstånd.
En dylik förändring, som förefaller mig
varit märkbar redan i De sju strängarna,
låter sig förnimmas i Jordens heder ej endast
som grund för den partiella stilomläggning,
vilken ovan antytts; den kommer också direkt
till tals. En hel rad dikter äro präglade av
en sökande ångest, som nu fått en helt annan
tyngd och realitet än den fladdrande oron i
de allra tidigaste diktsamlingarna: den
ljuder som en dov underton i »Vinterdagar», den
flämtar frågande i »Visslande rör», den blir
inåtvänt grubbel i »Snigeln» och
»Brobyggaren». Och när ångesten släpper efter, äro
dess verkningar därför inte förbi: ron, som
följer oron, har inte riktigt samma sorglösa
prägel som förut. Den blir upphöjd stillhet
som i »På kustvägen» eller ödmjuk
resignation som i den sällsynt vackra »En visa om
ringa ting», där de mjukt böljande rytmerna
ha hela lättheten hos ett befriat andetag. Den
kan också få en klar aftons ton av lycklig
trötthet, som i den sköna slutdikten »Den som
av lärkors gyllne sång —»:
Vad önskar jag, vad hoppas jag?
Blott ro, när visan är förklungen —
som slutet av en sommardag
när lärkorna gar ner i ljungen.
»Jordens heder» spänner sålunda över ett
bredare register än kanske någon av
Österlings föregående diktsamlingar. De flesta
skalders utveckling brukar gå mot allt större
virtuositet, men också mot fulländningens
kyla och brist på omedelbarhet. Hos
Österling-är det snarare tvärtom. Han har kanske
tidigare givit oss böcker av större artistisk
fulländning än Jordens heder, men knappast
någon, som varit lika mänskligt varm och rik.
Gunnar Silfverstolpe påminner i mångt
och mycket om Anders Österling. Liksom så
många andra av sin generation har han tagit
otvetydiga intryck av den Österlingska
dikten; men likheten beror inte så mycket
härpå — om någon osjälvständig efterapning kan
det aldrig vara tal — som på ett
omisskänneligt släkttycke i lynnesläggningen. Gemensam
för båda är framför allt en viss sval
temperatur i deras poesi: passionen, den sinnliga
liksom den intellektuella, kommer sällan till
tals, utan ersättes av en jämn, lågröstad
sympati, som avspeglas även i formgivningen med
dess förkärlek för de lugnt framskridande
rytmerna, särskilt den femfotade jamben.
Båda äro de också i ovanligt hög grad bundna
till en viss miljö, i vilken de försänka sig
med minnesgod trofasthet. Men denna miljö
är hos Silfverstolpe helt olika de österlingska
idyllernas skånska bondgårdar; i yttre och
inre måtto är han född och danad under ett
annat luftstreck än Österling. Det är den
uppsvenska herrgården, vars själ hos
Silfverstolpe fått ett uttryck, som i svensk lyrik en-
173
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
