Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Svensk lyrik. Av Sten Selander. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten Selander
för lätt att skriva vers; det händer honom
alltjämt ibland, att han släpper ifrån sig en
dikt som verkar tillkommen lite på slarv. I
motsats till exempelvis Silfverstolpes samling,
som är så jämn att man endast sällan har
lust att dra fram någon enstaka dikt, är
»Klockbojen» en ganska ojämn bok, där en
del saklöst kunnat vara borta, och det ej
bara bland tillfällighetsdikterna i slutet,
varav de flesta uppenbarligen tillkommit invita
Minerva; också ett par andra, väl slappa och
mångordiga dikter, »Abiturienten» t. ex.,
hade man gott kunnat undvara.
Helt från sin bästa sida visar sig Asplund
i dikterna från havet och skärgården. Här
har han sina rötter, här ha hans förfäder
under generationer lotsat in1 främmande seglare
genom de trassliga vattnen kring Hävringe;
och denna del av hans bok ger ännu ett
bevis för att skalderna liksom jätten Anteus i
världen få nya krafter var gång de beröra
den jord som fött dem. I dikter som
»Skäret», »Vågorna», »I båken» och
»Skolpojken vid stranden» får hans röst en friskhet
och värme som sällan annars. Mer än de
flesta som skriva om vår skärgård vet han
verkligen vad han talar om. Han är själv
seglare och kan bruka de saftigt konkreta,
verkningsfulla sjötermerna på rätt ställe och
utan att verka tiligjord; och det är ofta som
om ett eko av de gamla lotsarnas röster ljöde
bakom hans ord och skänkte dem den
sakliga pondus och den djupa innerlighet, som
ett enda människoliv inte räcker till att
förläna.
Högst av skärgårdsdikterna står dock
»Nattsegling», i mitt tycke kanske det
vackraste Asplund någonsin skrivit. Den börjar
med en skildring av hur det höga, spöklikt
vita seglet på hans båt, då det en
sommarnatt glider fram över Mysingen, väcker upp
alla fåglarna på Pjukan, som skrämda och
klagande kretsa kring båten, tills seglet
glidit förbi och de åter långsamt fälla. Så slår
dikten plötsligt om till ett starkt personligt
tonfall:
Det är så underligt. På denna fjärd
dra spöken kring en blåblek natt vid tolv.
Det är som om jag mötte på min färd
en vålnad, glidande på vattnets golv,
hög som ett segel, spänt av längtans brisar,
på återväg från själva Stygens flod
för sorgens vind, som plötsligt vaken isar
yrväckta tankars varma fågelblod.
Till ro, till ro, ni själens faglaröster!
Det är ett ljust och vänligt minne blott
som väcker er. När solen står i öster
har det till vila i mitt hjärta gått.
Det drar förbi för sorgens väckta vind
som zenits vita moln för nattens kårar.
— Föll det ej dagg ur rymden på min kind?
Jag vet ej, kanske var det bara tårar.
Här sammansmälta de två motiv, som
inspirerat »Klockbojens» flesta och starkaste
dikter, havet och detta minne. Det senare
härskar ensamt i en följd av visor och lyriska
bekännelser, som en kritiker inte gärna vill
nalkas med något kyligt bedömande —
därtill äro dessa kärleksdikter till en död alltför
värnlöst nakna och personliga. Men jag kan
ändå inte låta bli att peka på den graciösa,
förälskade mjukheten och ömheten i »En
ung flicka», den sammanbitna, ohyggliga
skräcken inför det oundvikliga i »Ängest»
och den svala, halvt overkliga, men ändå
intensiva dagern över »Återkomsten» och
»Skymningen». I sin helhet tillhör denna
grupp dikter, där skalden glömt bort allt
artisteri och oförbehållsamt givit sig själv,
det starkaste och mest gripande inom vår
nyare erotiska lyrik, som i stort sett är så
förvånansvärt- fattig.
»Sången är av sorg upprunnen» — det
gäller inte bara dessa dikter, utan också flera
andra, där samma centrala upplevelse
otvivelaktigt ligger bakom, låt vara att den är
mindre direkt märkbar. Så de båda korta
kärn-lyriska stroferna »Trädet» och »Efter regn»,
så också »Stjärnskotten» med dess stämning
av kosmisk ödslighet och hemlös längtan. I
dikter som dessa och de tidigare nämnda har
Asplund givit något mer än han tidigare
förmått, tonen har här fått den skälvande klang,
den bara får när livet hänsynslöst skruvar
till strängarna i skaldens inre tills de tyckas
färdiga att brista.
176
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
