Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svensk essaykonst. Av Algot Werin. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot W’e rin
Engelska kåserier, en både frisk och
fängslande bok. Han skriver om Shakespeare så
förnuftigt och utan fraser att det är riktigt
välgörande att läsa, och han gör helt briljant
av med en del »poetiska klichéer» förbundna
med Byrons och Shelleys namn. Den
irländska renässansen och dess främsta män,
Yeats och Moore, behandlar han sakkunnigt
och utförligt. Wells’ och Bennetts
förtjänster väger han på ett sätt som förefaller
rättvist. Men när han i samma veva prisar
Wells kvasivetenskapliga fantasiromaner på
bekostnad av Jules Vernes
äventyrsskildringar, känner man sig hågad att vända på
omdömet.
Kommer man från Fogelqvist till Brunius,
så observerar man att den senare är torrare,
mindre lyriker och mer intellektualist.
Uppför Fogelqvist den saftige, vårdslöse,
humoristiske Chesterton på sin författarlista, så
skriver Brunius om Shaw. Han smittades
något av »den evige protestantens»
oppositionslust och kallade sina böcker med namn
som »Kätterier» och »Elaka dialoger». Men’
det var aldrig farligt med kätteriet och
elakheten. Brunius var med sin lätt spydiga ton
korrekt, gentlemannamässig; han ägde i hög
grad både stil och common sense. Mer
till-knäppt än Fogelqvist, intog han liksom denne
en juste-milieu-ståndpunkt. Man kan t. ex.
jämföra deras anmälningar av Edmund
Gosses berömda självbiografi »Far och son».
Hade de varit män av ytterliga åsikter skulle
de antingen gett fadern rätt, den oböjlige
puritanen, eller också sonen, estetikern som
sprängt religionens och moralens band. Men
de hysa uppskattning för båda parterna, och
med liknande ord säga de samma sak: att en
konflikt som denna har ett drag av storhet,
som den förflackade tiden inte anar mycket
av. Fogelqvist säger: »När man jämför detta
barns tillvaro, helt överskuggad av
religionens faktum och frälsningens gåtfulla
problem, med det andliga motstånd som
möter en ung pojke i våra dagar, ett motstånd
som mest består i fråga om jazz och
överdrivet uteliv, då inser man klarare än
någonsin, att problemens tyngdpunkt förflyttats.»
Och Brunius: »Hela det nutida andliga
förhållandet till tro och liv är sannerligen så
vulgärt, så bestämt av laisser aller och
bekvämlighet att återblicken på den döende
puritanismen så här dags blir allt annat än
bister.»
Vi komma nu till essayister av en yngre
generation: Hagberg, Harrie och Holmberg,
alla tre författare som äro i början av sin
bana, och vilkas utveckling man följer med
spänning.
En särskilt markant profil har Olle
Holmberg. Han hyser en stor obenägenhet att
vandra i trampade spår, men när han valt sin väg,
vill han löpa den till slut. Ett nyfiket, skarpt
och prövande intellekt, en dialektiker till
naturen, för vilken det är ett livsbehov att
tänka : att utreda, klarlägga och sammanfoga
fakta, en man med sälta i talet och en viss
oroande omutlighet i sitt sätt att se, tillhör
han en författartyp som inte är mycket
företrädd hos oss. Hans essaysamling »Litterärt»
anmäldes på sin tid utförligt i denna tidskrift;
det var en bok som vittnade om styrkan och
mångsidigheten i hans intressen, om hans
lust att gå på djupet med ämnena och hans
förmåga att följa så väsensskilda författare
som Spengler och Kant, Chesterton och Per
Hallström i deras tanke- och diktarbanor.
Samtidigt med första delen av en poetik,
»Inbillningens värld», vari dikten,
fantasiskapelsen, betraktas från en modern
psykologiskanalytisk synpunkt, har han utsänt en ny
essaybok, kallad Madonnan och
Järnjungfrun. Liksom den vetenskapliga
avhandlingen äger den en grundläggande idé; i högre
grad än Litterärt präglas den av essayistens
konstruktiva, filosofiska läggning. Holmberg
är inte estet, inte skönhetsdyrkare eller
skönhetslärare, han betraktar inte dikten som
blott »a thing of beauty», utan han vill
tränga ner till dess ursprung, och framförallt
vill han se den i samband med viktiga
moraliska problem. Någon sedelärare är han inte,
men han är moralist i ordets mer neutrala
mening, och det i utpräglad grad. När han
stannar vid Strindberg är det ett centralt
moraliskt problem han tar fasta på:
»Strindbergs skuld», hans förhållande till
omgivningen, gentemot vilken han omväxlande spelade
rollen av förföljare och förföljd. Med sin
ömsinthet kände Strindberg ångern och
samvetskvalen svårare än andra, och han värjde
sig genom att hata: det är Holmbergs
förklaring till den egendomliga korrespondensen
mellan skuldkänsla och hat i Strindbergs liv.
När han nalkas Goethe, i en uppsats om
Eckermanns Gespräche, faller hans blick på
en person i kulissen, Eckermanns fästmö, i
vars tillvaro den store mannen ingrep på ett
224
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
