Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svensk essaykonst. Av Algot Werin. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk essay konst
terna porträtterar Swift och Sterne på ett
ganska maliciöst sätt. Brandes’ insats är väl
känd; den bildade epok. Thomas Mann
skildrade under världskrigets första år Fredrik
den store på ett sätt som förfärade tyska
stormpatrioter lika mycket som Heidenstams
Karolinerna misshagade de trohjärtade Karl
den tolfte-entusiasterna. Något senare väckte
Lytton Strachey stor uppståndelse i England
med sina böcker »Eminent Victorians» och
/Queen Victoria».1 Här fick man bl. a. veta
att kardinal Manning var en streber, general
Gordon en fantast, helgonet Florence
Nightingale en intrigant och drottning Victoria
ett kälkborgerligt och duktigt fruntimmer,
om vilket det kunde sägas som om Lotta
Svärd:
Och något tålde hon skrattas åt
men mera hedras ändå.
Strachey säger inte detta direkt ut — han
är på det hela taget mycket återhållsam med
sina omdömen —• men han lägger fram
dokumenten så, att läsaren meddelas den
uppfattningen. Äldre tiders levnadstecknare voro
panegyriker eller pamflettister, en modern
biograf av Stracheys typ går vida mer diskret
till väga: i hans hållning gentemot föremålet
förenas ironi och sympati, alldeles som hos
romanförfattaren i hans inställning till de
diktade figurerna.
Strachey frapperade läsarna och bildade
skola. Bland hans efterföljare må nämnas ett
par, som genom översättningar blivit väl
kända hos oss: fransmannen André Maurois,
som skrivit om Shelley och Disraeli, och
tysken Emil Ludwig, som porträtterat Bismarck
och Wilhelm II. De arbeta på samma sätt
som moderna porträttmålare: de markera
vissa drag och bortse från andra, vad de
eftersträva är det karakteristiska, och för att nå
detta försköna de ingenting och vinnlägga sig
inte om likhet i detaljen. Deras böcker äro
inte materialsamlingar utan åsyfta att vara
konstverk, deras biografier och
biografierande essayer anta novellens och romanens form.
Maurois, som är en habil och mindre
lödig författare än Strachey, berättar en
liten betecknande historia. En bokhandlare i
London sade en gång till honom: »Ja, er bok
Lytton Stracheys skildringskonst har
karakteriserats av August Brunius i hans »Engelska
kåserier». Gentemot Stracheys efterföljare Harold
Nicol-son och hans bok »Byron — the last journey» reser
samme författare en del berättigad kritik.
om Shelley är visst inte dålig. Men jag skall
ge er ett råd. Nästa gång skall ni inte låta
hjälten dö så ung: publiken tycker inte om
det.»
Nu är det klart att den som reagerar på det
viset att han framhåller borgarens, den
»jævne Mands», förståndsmänniskans och
praktikerns förtjänster och den som å andra sidan
föresatt sig att belysa svagheterna hos
snillena, fantasiens martyrer, kunna mötas mitt
på vägen i ett erkännande av alltings
relativitet, eventuellt uttryckt i det Fogelqvistska
älsklingsordet: »Vi äro alla allvarsmän och
narrar.» (De båda linjerna äro alltså inte
parallella i absolut mening.) Men de kunna
skiljas åt igen, ty det kan tänkas att den
som håller på den dugande
handlingsmänniskan slår över och ägnar henne en
obegränsad dyrkan.
Men vi återvända till det egentliga
ämnet. Faktorer som de just omtalade får man
ta med i betraktande, när det är fråga om
nyare svensk essayistik, inte minst Knut
Hagbergs. Världens barn’ för tanken till Stracheys
böcker om den victorianska epokens
märkesmän, för vilka författaren också uttalar sin
beundran i en essay om »Änkan i Windsor».
Hans stil är mindre behärskad än Stracheys,
och han slösar vida mer med färgerna än
denne diskrete konstnär. Men han förmår
verkligen lägga in karaktär i teckningen; det är en
osedvanlig styrka och målmedvetenhet i hans
sätt att föra stiftet. I sin kritik är han
resolut, fantasifull och oberäknelig. Han är inte
rädd för att sjunga ut och inte heller för att
begå misstag. Hans författarskap kan ibland
te sig väl mycket bundet vid vissa mönster,
men det framvisar också ett okonventionellt
drag, som är i hög grad tilltalande. Han
stormar bilder och han river schabloner med en
osedvanlig verv. I Världens barn hyllar han
den kloka, prosaiska drottning Victoria och
betygar sin aktning för den hederlige Baldwin.
Men det är med en helt annan hänförelse som
han vänder sig till Churchill, Lloyd George
och Birkenhead, den moderna engelska
politikens condottierer och lyckoriddare. Här
kommer trots allt det romantiska,
anti-filiströsa draget åter fram. Mest fängslande
är kanske teckningen av Lloyd George, där
dennes irrande och hänsynslösa politiska
bana ses mot bakgrunden av hans hårda
uppväxt- och läroår.
Världens barn är ingen allvarlig bok, den
är paradoxal och litet nonchalant. Men bak-
227
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
