Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Svensk essaykonst. Av Algot Werin. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot W er in
om den skymtar man allvarligare intentioner.
I Hagbergs avhandling om Carlyle fann man
ett stort ämne, upplagt med riktig blick för
det väsentliga, men arbetet bar spår av att
ha tillkommit »i jäsningstiden», för att
använda ett strindbergskt uttryck.
Essaysamlingen kommer en emellertid att önska att
få se författaren ge sig i kast med mer
betydande uppgifter. Han har mindre vanliga
förutsättningar, framförallt energi och
oräddhet.
Under 1800-talet bröts äreminnesstilen
även på de klassiska studiernas område.
Neo-klassiker, nyhumanister och romantiker hade
skapat åt sig en idealantik: ett slags stilleben
i dämpade färger och rena linjer. Goethes
Ifigenia är, enligt Albert Nilsson, »en
grekisk tempeljungfru, som blivit invigd i den
tyska humanitetsreligionen»; dramat är —
för att citera en essay av Klara Johanson —
»en sjuttonhundratalsdröm om ett förlorat
paradis av ädel simplicitet och sublima
lidelser». (Den som läser ett antal nya svenska
essaysamlingar i följd är, inom parentes sagt,
ständigt i tillfälle att göra komparativa
studier : Hans Larsson och Klara Johanson
skriva båda om Goethes »Wandrers
Nacht-lied», Klara Johanson och Brunius om
Henry James, Fogelqvist och Österling om
Hardy, o. s. v.) Så småningom banade sig en
annan uppfattning av antiken väg, en som
mer närmade sig verkligheten.
Antikforskaren och den moderne biografen ha arbetat
under samma betingelser, fastän den förre
naturligtvis haft en betydligt svårare
uppgift. »Det är inte lätt», skrev
Wilamowitz-Moellendorff för en del år sedan, »att se på
ett verk som i två tusen år stått som ett
mönster för oss, så som det en gång kom ur
skaparens hand, och att i denne se en
kämpande, strävande, vacklande människa är
ännu svårare. Ingenting skymmer bilden av en
människa så mycket som apoteosen, och
ingenting synes så höjt över tillfälligheter som ett
klassiskt konstverk. Upphöjelsen sker i bägge
fallen på bekostnad av liv och realitet.» Man
kan med detta uttalande jämföra ett av Olle
Holmberg i den förut omtalade essayen om
»Atenaren Sokrates», vilket går ut på
samma sak:
Då en ung och obevandrad läsare första
gången stiftar bekanskap med författare sådana som
Platon och Homeros brukar han bli förvånad över
att ingalunda finna dem vara de upphöjda och
siratliga retorer som han på förhand trott sig ana genom
slöjan av årtusendens rökelseångor. Tvärtom: de
visa sig vara realister, humorister och skeptiker,
som alltid ta stöd på blotta marken innan de med
ett stort och osökt sving höja fjädrarna till flykt
i en eller annan empyré.»
Samma friska syn på åldriga och
vördnadsbjudande ämnen som i denna essay möter
man i Ivar Harries bok Athenare. Här är
Solons och Perikles’ Aten, sett på nära håll
i den nyare forskningens ljus — så nära som
det just nu är oss möjligt att komma. Detta
Aten är inte enbart vit marmor och
apollin-ska gestalter, stilla storhet och ren
mänsklighet, utan en ort där livet sjuder och
förbrännes. Det är en virvel av politiska ränker och
kupper, över vilken Athena höjer sig:
tänkandets och arbetets gudinna. Harrie talar
om den Solonska »lagen mot sysslolöshet»
och ironiserar därvid över en av de
vanföreställningar som forskningen är på väg att
utrota : den »att athenarna voro ett folk av
skönhetsdruckna lättingar, som tillbragte sin
tid med att disputera i pelarhallar och levde
högt på sina slavars arbete». Hans essayer
komma att utförligare anmälas i denna
tidskrift, och här har det bara varit meningen
att göra en randanmärkning i anslutning till
det föregående. De utmärka sig — det må
tilläggas — för både lärdom och
konstnärlighet.
När recensenten hunnit så långt, kom ban
att läsa en nyutgiven broschyr av J. A.
Eklund, kallad »Humanismens utblomning och
fornyelse». Biskop Eklund, som förlänats det
stående epitetet »temperamentsfull», går här
till anfall mot den samtida svenska
litteraturforskningen och litteraturkritiken —- utan att
nämna namn och utan att precisera sina
anmärkningar. Han hamrar på våldsamt, och
det händer en och annan gång att han
träffar huvudet på spiken. Men — tråkigt att
omtala! — biskop Eklund skriver inte så
bra och vederhäftigt som någon av de här
anmälda författarna, mot vilka hans skrift
väl får antas rikta sig. Litteraturstudiet och
kritiken här i landet tåla väl att nagelfaras
—- allt som lever och blomstrar tål i själva
verket kritik —- men det bör helst ske av
någon som med frisk angreppslust förenar
vetskap i saken.
228
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
