Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Fjärde häftet
- Från gångna tider. Några böcker, anmälda av Georg Nordensvan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Georg Nor den svan
ga dotter, som frigiven ur sitt fängelse i
Paris blivit förd till Wien, där hon lever,
bunden av sträng hovetikett och högst
omsorgsfullt påpassad.
Fersen hade ej sett henne sedan den
morgon sommaren 1791, då den franska
kungafamiljen flydde från Tuilerierna och
han bar henne till den väntande vagnen —
det var denna flykt som hejdades i
Varen-nes. Nu fick han endast se henne ett par
gånger och under en mottagning höra
henne tala, »behagligt och klokt» men endast
om allmänna ämnen. En penningfråga
mellan Fersen och kejsaren av Österrike — den
gällde ett testamente från Ludvig XVI med
gemål — tillkommer och medför hos
Ferfeen en sviken förhoppning på den unga,
prinsessan. Hertiginnan Charlotta, som
gjorde hennes bekantskap i Wien, blev högst
intagen av henne och omtalar henne med
mycken värme. Att hennes väsen för
honom förblev en tillsluten bok är ej att undra
på — själv var han en grund natur, minst
av allt en grubblare och frågare.
I professor Alma Söderhjelm har han fått
en kunnig och temperamentfull biograf.
Hennes inledning till varje kapitel av dagboken
har utan ali fråga större intresse än
Fersens egen framställning av de situationer
och händelser, läsaren lärt känna i hennes
inledande överblick. Jag tror för min del,
att en betydligt koncentrerad
sammanfattning av dagboken som bihang till den
historiska framställningen skulle ha varit till
verkets fromma. Å andra sidan har ju
urskriften med dess bakgrund av tidens stora
politiska konflikter, av den osäkerhet, den
tröstlöshet, som tyngde hela Europa efter
revolutionens omvälvningar, sin givna plats
i vår historiska litteratur.
*
Karl Gustav Löweniiielms minnen äro
liksom Fersens dagbok skrivna av en
högt-ställd och högadlig svensk man, som under
långvarig vistelse i utlandet kommit i
beröring med många av sin tids ledande personer
och som rättframt och okonstlat antecknat
sin uppfattning av dem.
Löwenhielm föddes 1790 och levde till
1858. Han var värmlänning, tillhörde en ätt
av godsägare, militärer och civila
tjänstemän. I de två hittills utkomna delarna av
hans minnen följa vi hans bana från den
dag 1809, då han med bistånd av Georg
Adlersparre tilltvang sig sin despotiske faders
tillstånd att ingå som volontär vid
Livregementets husarer och följa med på västra
arméns marsch till Stockholm, och till 1833,
då han redan länge varit svensk minister i
Wien med uppgift framför allt att aktgiva
på den landsflyktiga svenska kungafamiljens
göranden och låtanden.
Han hade varit med om ett och varje, hade
varit i krig, varit i elden vid Borodino och
vid Leipzig och i många andra träffningar,
hade levat hovliv och diplomatliv hemma och
ute. Han är intet snille, gör aldrig anspråk
åt det hållet, men han visar sig i alla väder
vara en rättskaffens man, rätlinjig,
pålitlig och plikttrogen. Under sitt tillknäppta
yttre är han ingen lycklig människa men
en man som har kraft att bära sitt öde utan
klagan. Denne höge militär och minister har
— så långt som hans hittills offentliggjorda
minnen sträcka sig — sin i alla väder
trilsk-ne fader över sig. Den gamle är ett stort
original. Bland andra för hans anhöriga
obehagliga principer odlar han den
grundsats att ej otvungen lämna pengar ifrån
sig, och i att glömma sina löften är han
ganska ståndaktig. Sonens affärsställning
motsvarar sällan hans position i samhället,
och över huvud känner han sig aldrig riktigt
fast i sadeln.
I sitt privatliv är han aldrig lycklig. Han
gifte sig obetänksamt med en skön och
själlös societetsdocka, det blev ett misslyckat
äktenskap till alla andra, och det ledde
omsider till en skilsmässoprocess, som här
berättas utan överilningar och utbrott, så
behärskat som en man gärna kan framlägga
fakta i ett mål, där han svårligen kan vara
helt opartisk.
I sin tjänst hade han haft tur. Från första
början hade han gjort sig bemärkt genom
raskhet, fintlighet och rådighet. Att hans
uppfattning av personer var skarp nog, får
läsaren många bevis på, exempelvis i hans
uttalanden i skildringens början om Georg
Adlersparre och om fältmarskalken Toll.
Den nye kronprinsen Karl Johan är
föremål för hans uppriktiga beundran. Denna
gäller till en början den erfarne fältherrens
förmåga att rycka upp den svenska
militären. Han småler vid minnet av de svenska
befälhavarnas bryderi vid den första
manövern, då kronprinsen förde befälet. Inför
hans snabbhet och falkblick och inför hans
232
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:01:36 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1928/0260.html
