- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiosjunde årgången. 1928 /
243

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Walter Scott. Av Frans G. Bengtsson

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

W alter Scott

en god del arbete ännu kan avvinnas honom,
särskilt som en allmän kärnfullhet i hans
utseende, omfånget och styrkan av hans röst,
stadigheten i hans steg, kurvan av hans vad,
hans harsknings djup och det solida rungandet
av hans nysning allt utgjorde tecken på en
konstitution som byggts för varaktighet.

Så såg alltså Aladdin ut i sin skotska
inkarnation. Den nye Prospero, ’the great
Magician’, ’the Wizard of the North’:
hans gängse benämningar voro många och
av romantisk färgning; men av en
romantiker, i detta ords olika nyanser av
drömmare och jordfrämling,
osinnlighetstrå-nare och blek extatiker, fanns tydligen
inte mycket att uppspåra i hans yttre
skepnad, —- en uppenbarelse mera i Mr.
Pickwicks stil än påminnande om en
legitim besittare av Lampans Ande.
Ingenting av Werther eller Ossian i uppsyn och ■
kostymering: i hans min finner hans
betraktare endast framträdande ett drag av
’sarcastic shrewdness’, och kostymen är
gjord efter modellen av doktor Samuel
Johnsons habit. Avgjort är denne ’Author
of Waverley’ en ytterst gedigen, högst
sympatisk och mycket vördnadsvärd
uppenbarelse; men, måste man säga,
förvånansvärt prosaisk. Mot vilka romantiska
extaser kan denne jovialiske ande känna
sig manad att vingas? Mot vilka visioner
bortom skyn? Den ser nästan alltför
komfortabelt materialiserad ut, denne ande,
för att kunna ha behov att försöka sig
på sådant.

Likväl är det denne samme tungfotade
och robuste gentleman, med rungande
nys-ningar, snusbrun Dr-Johnson-frack,
bullersam gemytlighet, trivsel i sinnevärlden
och allt, som är sin tids mästertrollkarl
och oförliknelige frambesvärjare av
romantiska äventyr, dess alltid redobogne
ministrel och trouvère med en hel
världsdel kring sig i lyssnande halvkrets, dess
sällsamme råttfångare, som kan få Europa
att mangrant följa med så snart han
börjar spela. Och denna roll fyller han år ut

och år in utan någon som helst märkbar
ansträngning, mest som på lek, som en
harmlös förströelse på lediga stunder;
överlägset och i en fart trollar han
småleende fram sina verk och skickar dem
med godmodig likgiltighet ut i världen,
själv till synes mest upptagen av
umgängesliv och sociala plikter och utan annan
uttalad åstundan beträffande sina
produktioner än den, att de skola förmå skänka
sina läsare en stunds förströelse och
inbringa sin författare en anständig
betalning.

Jämför man Walter Scotts liv och
temperament med hans skaldebröders av den
romantiska typen, faller det genast i
ögonen hur normal, borgerlig och fast
förankrad i den reala världen han är i
jämförelse med dem. I hans livsfilosofi, i
planerandet och genomförandet av hans
existens från början till slut, finns ingenting
excentriskt, ingenting originellt,
ingenting vittnande om ett romantiskt
temperaments förflugenheter och eruptioner.
Alla hans instinkter äro till ytterlighet
sobra och väl kapsonerade, hans
livsinställning och privata aspirationer idealt
borgerliga. Man behöver inte tänka på
figurer som Burns eller Bvron för att få
fram excentriska kontraster till Scott; ty
alla dåtida romantiker utan undantag
äro-en samling fantastiska vildskott,
förryckta eller förskruvade hjärnor, jämförda
med honom, — Coleridge, Charles Lamb,
Shelley, Thomas Moore, till och med
Wordsworth, till och med Keats:
rebeller, bohemer, eremiter, predikanter och
konstfanatiker, kringirrare i tillvarons
utmarker och gränsområden, geniala
galningar och Johannesdöparefigurer i
vildmarken allesamman; han ensam solid,
sund, sansad, utan någon attityd, utan
någon hysteri, orubbligt placerad i tillvarons
mitt. Den ende bland hans mera bekanta
samtida, som i prosaisk vederhäftighet och
borgerlig dygd skulle kunna ta upp tävlan

243

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:01:36 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1928/0275.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free