Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Walter Scott. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Bengtsson
ta eller ge pardon. Må jag bli fördömd
om inte detta är det fräckaste tilltag som
någonsin en författare utsatts för.’
Frasen om de svarta husarerna, som
förmodligen syftar på Lützows frikår, berömd
från 1813, klingar jämte det övriga
bestämt nog; vilket likväl inte hindrade Scott
från att senare i liknande fall visa sig
ytterst medgörlig. I Ivanhoe lät han i
romanens slut den dräpte sachsiske
konungaättlingen, Aethelstan, återuppstå från de
döda för att göra sin förläggare
Constable, som fäst sig vid denna figur, till lags;
och slutet på St. Ronan’s Well skrev han
om till ett omfång av ett trettiotal sidor,
eftergiven inför Ballantynes bevekliga
utläggningar angående det ursprungliga
slutets bristande tillständighet, ehuru han
själv var fullt medveten om att han
därigenom skadade romanens litterära
kvalitet. Men denna samma överlägsenhet och
nonchalans gentemot sina skapelser, som
ibland kom honom att gå med på dylika
ändringar, gjorde honom å andra sidan
också ofta likgiltig inför påpekanden av
svagheter i konstruktionen eller förslag
angående bristfälliga detaljer som lätt
skulle kunnat ändras; ’som trädet har
fallit, får det ligga’, brukade han säga i
dylika fall. Omsorgen om stilistisk
utformning vållade honom som bekant aldrig
några gråa hår; ’vers’, sade han, ’gör jag
mig besvär med och skriver om två
gånger, ibland tre; prosan får bli som pennan
löper.’ Med sådant i tankarna kan man
möjligen i viss mån finna något fog för
Robert Louis Stevensons vid första
påseendet övermåttan fräcka och
otillbörliga Karakteristik av Scott såsom ’an idle
child’.
Taget allt som allt skulle man
uppenbarligen inte gärna kunna säga om Scott
att han skrev med sitt hjärteblod; han
tog saken mera sansat och doppade sin
gåsfjäder i ett mindre preciöst fluidum.
Romantiker, om de äro av rätta sorten,
skriva emellertid i regel med sitt
hjärteblod, — åtminstone är det en vedertagen
åsikt, ej minst av dem själva; särdeles
blodfulla äro de kanske inte alltid, men
vad blod de ha använda de villigt till
skriv-ändamål; det är deras kastmärke. Scott
var inte med på sådant; han förbrann
inte i några vitglödande extaser; han var
inte någon överstepräst invigd åt något
exalterat konstideal, ingen bekännare,
ingen profet, ingen martyr. Han kåserade,
han berättade, spann historier, vävde
äventyr, kombinerade intriger med
osviklig förmåga och hade ständigt ett
outsinligt förråd av gestalter och händelser,
citat, talesätt och anekdoter tillhands i sin
fantasi och bland sitt förundransvärda
minnesförråd; men allt framfördes
behärskat, urbant, sobert, ständigt med
något av världsmannens ton av lugn distans
i rösten. Överlägsen och i viss mån
likgiltig gentemot sina verk såväl vad deras
form som innehåll beträffar, synes han i
grunden aldrig ha taxerat dem högre än
som fugitiva ting, aldrig ha låtit sina
känslor fullt engageras vare sig i dem eller
för dem; och för fantasin ter han sig, i
sin totalitet såsom romanförfattare, inte
så mycket som ett hängivet och
koncentrerat snille, ansträngande varje nerv och
fiber i sin varelse för att åstadkomma sitt
allra yppersta, som fastmera som den
lugnt godmodige slottsherren och
underhållande värden, i färd med att berätta
anekdoter vid middagsbordet.
Kan så tillkommen litteratur besitta
något mera än en snabbt förflyktigad charm,
och finns det under sådana
omständigheter fortfarande kvar i hans verk någonting
av dess ursprungliga förtrollning,
någonting av verklig, omedelbart förnimbar, lödig
romantik? Eller har det romantiska
skimret falnat till aska, —- hans verks
ursprungliga färg och essens förflyktigats
för att endast lämna kvar en efterhand
alltmera ödslig förvittring, — melankoli-
246
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
